Stefan Johansson på Thielska Galleriet
Thielska ligger långt ut på Djurgården, nästan ute vid Blockhusudden. Med 67:ans buss från Odenplan kommer man ända fram, men det tar en stund. Våren har ju kommit av sig i Stockholm, men ett försiktigt ljusgrönt skimmer syntes genom regnet på vägen dit.
Stefan Johansson (1876-1955) var samtida med många betydligt mera kända konstnärer, men hans verk skiljer sig från de stilriktningar som var populära på den tiden. Han utvecklade en egen teknik med akvarell och tempera på linneduk. Det var en sorts "tvättmålning", med lager på lager av färg som tvättades bort från den sugande linneytan med svamp eller trasa. Resultatet blev släta, jämna ytor där pigmenten integrerades i duken vars struktur syns tydligt. Ovan Lyktan vid älven, vårkväll från 1943, som pryder de affischer runt om i stan avsedda att locka besökare till Thielska.
I Kajen i kvällsljus (1927), ser man ännu tydligare hur linneväven framträder. Jämfört med liknande motiv av andra konstnärer, förefaller Johanssons teknik mer exakt och säkert mera tidsödande att utföra. Det finns många fina varianter av nattlandskap kontraster mellan ljus och skugga, som på håll kan påminna om t.ex. Eugen Janssons verk - men då man går nära ser man att Johanssons tavlor är helt annorlunda.
Johansson försörjde sig som porträttmålare, och började tidigt måla av sin egen mor. Det exakta detaljarbetet med knivskarpa rynkor och enskilda hårstrån är fascinerande. Inte förskönande och insmickrande, utan målat så att man får en aning om moderns personlighet. En sträng, men rättvis lärarinna, djupt religiös, asketisk och sparsam. Under tjugo års tid var hon hans främsta stöd och modell, ofta avbildad under aktiviteter som sömnad eller brevskrivning vid lampans sken. När modern gick bort 1924 övergick Johansson till landskapsmotiv med starka kontraster mellan ljus och skugga.
För mig var Stefan Johanssons målningar tidigare okända, och det var väl värt att ta sig ut i regnet för att se dem. Dessutom är ju Thielska i sig en fantastisk plats. Bankmannen Ernest Thiel lät uppföra det palatsliknande huset i början av 1900-talet. Liksom Prins Eugen på Waldemarsudde valde han Ferdinand Boberg som arkitekt. Thiel stödde sina konstnärsvänner genom att dekorera sitt hem med deras verk. Under första världskriget förlorade han dock större delen av sin förmögenhet, och erbjöd därför svenska staten att köpa hela byggnaden, med inventarier och konstsamling. År 1925 öppnades Thielska Galleriet för allmänheten. Sedan november 2021 ägs fastigheten åter av Stiftelsen Thielska Galleriet, tack vare en donation från en privatperson som önskar vara anonym.
Byggnaden har en speciell arkitektur som är avsedd att ge utrymme för Ernest Thiels stora konstsamling. Majoriteten av den svenska konstnärseliten vid förra seklets början finns representerad. Från ett balkongliknande mellanplan mitt inne i huset har man överblick över två stora salar, och högst upp finns ett rum som innehåller tavlor av Edvard Munch och har utsikt mot Lidingö.
Från mellanplanet når man också kupolrummet där Karl-Axel Pehrson färdigställde sin fantasifulla takmålning Transfigurata 1978. Vad som fanns på insidan av takkupolen tidigare vet jag inte - kanske är himlen och molnen original från 1907, och Pehrsons exotiska växter och djur runt kanten det som kom till -78?
Gustaf Fjaestad är en av mina favoritkonstnärer. Han målade snö och vinter som få andra. (Pekka Halonen var också duktig, men jag hittade inget av honom nu.) Här Rimfrost på is från 1901.
En annan favoritmålning är Route de Paris II, från 1877 av Carl Fredrik Hill. Den ser ut som tagen ur en medeltida saga, där den blåklädde ryttaren på sin vita springare rider genom skogen mot den franska huvudstaden. (Så annorlunda mot dagens resor! Mitt nästa inlägg kommer att vara från en resa till Paris av ett helt annat slag.)
Nattcafé av Axel Törneman från 1906 ser också ut att vara från Paris. Över hundra år gammal, men ändå aktuell. Personen mitt i bild är sannolikt transa, alla förefaller vara i varierande grader av berusning, och i förgrunden på golvet ligger en liten hund av samma format som de accessoar-hundar som dagens "it-girls" bär omkring på.
Även Flottans badhus målad av "blåmålaren" Eugène Jansson 1907 är fortfarande aktuell. Om man tittar noga ser man att alla de nakna männen har blåa kroppskonturer. Att många av den tidens konstnärer föredrog att umgås med män var en offentlig hemlighet - om än straffbar...
Bruno Liljefors finns väl representerad på Thielska. Här en detaljstudie av en pilgrimsfalksunge från 1896. Om det blev någon stor målning av hela pilgrimsfalksboet och var den i så fall finns, har jag inte lyckats utröna, men den lilla dunbollen är fin nog i sig själv!
Råkallt väder gjorde att jag valde bort räk- eller Skagenmackan som brukar avsluta våra museibesök. Istället valde jag fisksoppa med lax, torsk, räkor och fänkål från Monica Ahlbergs Café. Den varken såg ut eller smakade som förväntat - fisksoppor brukar ju vara klara och åt bouillabaisse-hållet. Men den var god, varm och annorlunda med edamame-bönor på toppen.
Jag missade att ta någon bild på den vackra vita byggnaden med sitt gröna tak innan vi småsprang nerför backen mot busshållplatsen. När jag tittade bakåt var huset dolt i dimman bakom kala träd. Att våren ändå är på gång skvallrade de blöta vitsippor som hukade sig i backen om.
Bakom busshållplatsen kan den observante urskilja tsunamimonumentet Gravitational Ripples, ett jordkonstverk av Lea Porsager. Det invigdes år 2018 och består av en dubbelspiral av gräsbeklädda jordvallar med två bronsskulpturer i mitten. Monumentet har varit omdebatterat eftersom många anhöriga till de omkomna varken varit tillfrågade eller informerade om dess tillkomst. Man räknar med att 543 svenskar dog i tsunamin 2004, av dem har de anhöriga till drygt 300 godkänt att de omkomnas namn finns på bronsskulpturerna.
Som slutkläm vill jag bara varmt rekommendera en utflykt till Thielska Galleriet! Man kan åka pendelbåt dit, och på sommaren är det uteservering i parken.