maggismix.blogg.se - march 2023

Båttur på Guadiana

Södra delen av gränsen mellan Portugal och Spanien utgörs av floden Guadiana. Längre norrut är det andra floder som delar på jobbet, t.ex. Tajo som mynnar uppe i Lissabon. Spanien ligger nära och det går snabbt att ta sig dit med bil. Motorvägsbron mellan länderna som invigdes 1991 är 666 meter lång, och normalt är det inga gränsformaliteter - bara att blåsa på! Det finns fortfarande en färjeförbindelse lite längre söderut mellan den portugisiska staden Vila Real de Santo Antonio och Ayamonte på den spanska sidan.

Vi parkerade i Vila Real som är en "riktig" gammal stad från Portugals förflutna som handels- och sjöfartsnation - alltså inget direkt turistställe. Turister har man förstås ändå numera, och turismen börjat öka igen efter coronarestriktionerna. I hamnen var det lätt att hitta "vår" båt, och vi klev ombord anförda av en entusiastisk tysk guide.

Klockan tio på förmiddagen stävade vi ut från hamnen där det huvudsakligen låg fritidsbåtar. Bebyggelsen i staden är fortfarande låg; rader av vita små hus med de typiska toppiga tegeltaken. Först gjorde båten en gir söderut för att vi skulle få se det öppna havet ner mot Afrika. I mitten av bilden är det oändligt öppet hav (Afrika ser man förstås inget av), bebyggelse i Portugal till höger och sandstränder i Spanien till vänster.

Alla satt uppe på soldäck och njöt av sjöbris och fartvind. När båten vänt norrut fick vi se motorvägsbron ur en annan vinkel än normalt. Vi fick också titta närmare på ett hus på den portugisiska sidan som flera av oss lagt märke till från bron. Det ligger ödsligt i slutet av en lång väg genom ängar och våtmark. En idealisk inspelningsplats - Bondfilm, familjedrama eller skräck är valfritt. Det skulle förstöra intrycket att sätta upp staket runt det, men om jag bodde där ensam skulle jag nog i alla fall skaffa mig ett par rejäla Dobermanns.

På bilden framgår inte riktigt hur isolerat det är. Många hade funderat över vem som skulle vilja bo där. Någon hade till och med kört fram till huset och knackat på - men ingen var hemma. Privathamnen som en gång funnits nedanför är raserad, men vid högvatten går det nog ändå bra att ta sig dit med båt.

På båda sidorna av floden finns spökstäder av avstannade projekt sedan finanskrisen 2008. Ovan ett hotell på den spanska sidan. Vi passerade också radhuskomplex där ena änden var färdigbyggd och bebodd, medan husen längst bort i andra änden bara bestod av armeringsjärn och betongskelett. Mellanhusen var i varierande grad av ofärdighet. Byggandet på båda sidor floden började återupptas för ett par år sedan, men världsläget har ju åter kraftigt försämrats sedan dess...

För att bygga vindkraftsparker verkar det däremot finnas gott om resurser. När man flyger över Europa ser man vindsnurror på de flesta bergskammar och många ute till havs. Dessa stod i stort sett stilla trots blåsten.

När vi kom fram till byn Odeleite la båten till, och vår guide gav oss tre möjligheter. De som var trötta, gamla eller hade onda knän kunde åka minibuss upp till restaurangen, de som var i normalkondition fick ta en tiominuters stig rakt upp, men de som ville ha en guidad tur genom den gamla byn på trekvart fick gå med guiden. Jag valde den sista gruppen, eftersom jag tänkte att jag behövde lite motion före lunchen och gärna ser/lär mig något nytt.

Så värst mycket nytt blev väl det inte, men vi fick blicka ner i en fortfarande vatteninnehållande gammal morisk brunn. Vattnet hivades upp med en spann och åsnor fick frakta de tunga behållarna med vatten till användarna. Det finns många spår efter morerna, som intog och bebodde den Iberiska halvön från 700-talet och ända till slutet av 1400-talet. De speciella portugiska skorstenarna som man ser på alla äldre hus härstammar från dem.

Det var olidligt hett, så vi försökte hålla oss i skuggan medan guiden berättade först på engelska, sedan på tyska och franska. Mycket av det hon sa var sådant som jag redan skrivit om i bloggen. Exempelvis att fikonträden inte har några synliga blommor, och att minikartens dolda ståndare och pistiller befruktas av små steklar. (Det skrev jag lite mer utförligt om 2022-02-23)

Johannesbrödsträdens mångsidiga användbarhet efter att ha hållit Johannes Döparen vid liv ute i öknen fick vi också höra om. Trädet växer bra på torra marker och nyttjas som surrogat för kakao (carob), som djurfoder, som virke och brännved. De små jämnstora fröna i de bönlika frukterna är ursprunget till viktsenheten carat. I spelet Kalaha, som ungarna fick lära sig på dagis, används de också. (Fast på dagis var de ersatta med röda plastkulor).

Ovan ett litet hus omgivet av en stenmur vars användning vi fick gissa. Det är en svinstia med lagom utrymme för en gris - en gris per familj och år är lagom! Idag var den tydligen obebodd. Många av bostadshusen står också tomma i väntan på sommargäster som kommer ett par veckor i juli-augusti. De är fastboende är huvudsakligen åldringar, och på en speciell kulle bor ett gäng tyska pensionärer. Det finns husägare från många andra länder enligt namnen på brevlådorna, men de flesta är sommargäster. Vi hälsade på det yngsta fasta invånaren i Odeleite, en kvinna som fått ärva huset av sina morföräldrar och flyttat dit. Ägaren till det lilla getostmejeriet, en väderbiten man på 70+ vinkade tillbaka när guiden ropade på honom då vi passerade.

Då vi kommit upp ur byn passerade vi detta ödehus. Det är en tullkontrollbyggnad och sådana finns det gott om utmed floden. Förr i tiden var smugglingen över Guadiana omfattande; och myndigheterna gjorde vad de kunde för att stävja den. Nuförtiden är båda länderna med i EU, så det är inte längre några dramatiska prisskillnader - fast bensin är fortfarande billigare i Spanien. Varje år är det Smugglarfestival i Alcoutim som ligger ytterligare en bit norrut längs med floden. Då firar man smugglingens historia och bygger man en flottbro mellan länderna. Man har levande musik och gatustånd med mat och vin på båda sidor floden. En riktig folkfest med glad trängsel och tung doft av grillat kött säger de som varit där. Kanske blir det av nästa år?

Slutligen kom vi trötta och varma upp till restaurangen där vi skulle äta lunch. Det fanns både swimmingpool och barnbassäng, men det visste ingen i det svenska sällskapet. I stället för bad fick vi trösta oss med kall öl och fotbad i barnpoolen.

Till lunch bjöds sedan först färsk hemgjord getost från gubben i byn, sedan blev det grönsakssoppa, grillad kyckling med sallad och skalpotatis.Här får man lite rynkig potatis med skalen på, rullad i grovsalt. De ser trista ut, men smakar förvånansvärt gott. Till det free-flow av rött eller vitt vin ur keramikkannor i rusika keramikmuggar. Som avslutning färska apelsiner. Allt var naturligtvis lokalproducerat.

Sen började underhållningen. Serveringspersonalen och vår guide (i rosa turban) sjöng och spelade av hjärtans lust. De engagerade hela den internationella gästskaran så värsta grisfeststämningen steg mot taket.