Första hösttecknen i Hälsingland
Regnet i sommar har följt prognoserna ännu mindre än vanligt, och delvis kommit i kraftiga lokala skurar. När solen tittar fram blir det riktigt varmt och skönt, men precis när man ska ner och bada kommer ett moln eller en kall vind. Bättre då att ta med regnjackan och gå ut i skogen.
Mina bästa kantarellställen har försvunnit totalt i och med skogsavverkning. Man kan inte ens orientera sig för att hitta rätt tuva eller slänt att leta i. Skogen är inte alls sig lik. Återstår bara att leta nya jaktmarker. Bland det första jag hittade var detta vackra asplöv. Höstfärger trots att det fortfarande är juli!
Sedan hittade jag massor av fina smultron. På vägrenar och andra soliga ställen är de slut för säsongen, men inne i skogen är vissa fortfarande omogna. Jag tycker smultron är de godaste bär som finns. De smakar sommar, sol och barndom - men är så ömtåliga att de måste ätas direkt. Eller försiktigt träs på ett strå, men inte ens då håller de särskilt länge. När barnbarnen var här plockade de ett strå som deras pappa skulle få. Då han kom upp någon dag senare satt det bara små oaptitliga skrumpna smultronrussin på det omsorgsfullt sparade strået.
Mitt nästa fynd var en välväxt aspsopp, som även går under namnen strävsopp och apelsinsopp. Varför kan man förstå, skaften ser strävt och gråfjälligt ut, och hatten kan likna ett apelsinskal kastat i gräset. Att det heter aspsopp beror säkert på att den lever i symbios (mykorrhiza) med trädet asp. Just den här stod under en gran, men mycel/hyfer kan breda ut sig långt under marken. Aspsopp är ätlig och ganska god, blir svart när man steker den och är fast i konsistensen - men jag plockar den bara när jag inte hittar något roligare.
Jag behövde inte gå långt innan jag hittade en av mina favoritsvampar: Karl Johan eller Stensopp. Problemet med den är att den ofta är full med mask och annat, så man måste plocka dem unga, direkt när de kommit upp. Jag kände på hatten som var snigeläten, men ändå inte mjuk och svampig. Så bröt jag av den.
Foten var helt porös och genomborrad av maskgångar. Tydligen tar olika sorters mask in i svampen från olika håll, och det fanns kolonier med ägg som inte kläckts ännu både i rören under hatten och uppe i själva svampen. Bara en liten del av hatten var värd att ta med hem. Lyckligtvis hittade jag några flera Karl Johan och också kantareller, så det blev svampomelett till lunch i alla fall.
När solen bröt fram genom molnen återupptog fjärilarna sin jakt efter föda. En guldvinge poserade snällt på en nysört, men de andra arterna fladdrade på utan att låta mig fotografera.
Molnen kom och gick. Det som ser ut som blå himmel på den här bilden är i själva verket mörka regnmoln. Ofta skiftar de i färgen som akvarellisterna kallar Paynes Grey, en vacker mörkt åskblå ton.
Nya skogsstigar innebär nya fynd. Förutom blåbär och kantareller hittade jag en gran med märkliga gulvita utväxter. Jag har sett liknande förut, och på vintern kan de se ut som små bruna missbildade minikottar.
På nära håll ser utväxten ut som en liten ananas. Jag tog hem en och delade den med en vass kniv. Inuti fanns små celler med något som påminde om ägg eller möjligen larver, men de var små och jag kunde inte se att de rörde sig.
Via Google berättade Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att detta är gallbildningar orsakade av granbarrlusen. Det finns olika varianter av lusen, som utvecklas i flera steg i en generationscykel som tar upp till två år. Larverna suger saft ur unga granskott, och ligger skyddade inne i gallblidningen. Då de är färdigutvecklade tar de sig ut genom små hål i "ananasen" och får vingar. Sen är det dags för fortplantning och äggläggning i nya granskott. Alltid hittar man något intressant att titta på i naturen!