Aktuellt på Waldemarsudde
I går var det sista dagen att se Hertervig och Hill på Waldemarsudde, men där finns andra intressanta utställningar också. Oavsett vad som visas är det alltid trevligt att komma dit, att vandra i Prins Eugens salonger,
se hans egna samlingar, titta på utsikten över vattnet och kanske äta lunch eller fika.
Nu är det gråfuktigt och runt nollstrecket i Stockholm. Den milda färgskalan i grått och brunbeige har också in charm - med enstaka klarröda accenter, som om någon konstnär tänkt till.
Runt årsskiftet 2024/2025 tycktes det vara inne med romantiken: Först den stora utställningen på Nationalmuseum, och sedan visade både Waldemarsudde och Thielska Galleriet verk i samma genre. Eftersom det tar lång tid att planera utställningar
med inlån från olika muséer, är det nog en lycklig slump att så många drömskt vackra tavlor visas i dessa oroliga tider. Verklighetsflykt och fantasi behövs!
Lars Hertervig (1830-1902) var en norsk konstnär som jag inte hört talas om tidigare. Hans verk visades tillsammans med verk av i Sverige mera kände Carl Fredrik Hill (1849-1911). Det
finns flera paralleller mellan konstnärernas liv och produktion. Båda verkade i senromantiken men införde andliga, visionära element och betraktas som föregångare till symbolismen och surrealismen. Båda drabbades av "psykisk ohälsa"
vilket påverkade deras arbete. Konstnärerna var båda representerade med målningar och teckningar från olika faser. Personligen tycker jag att de tidiga verken är mycket intressantare än de skissartade teckningar som visas från sjukdomsperioderna
senare i livet.
Ovan oljemålningen Gamla tallar av Hertervig från 1865. En vild urskog som återges detaljrikt med kvardröjande dimma i en klyfta. Som så ofta när det gäller tavlor från romantiken måste man gå nära
och granska detaljerna. Själv hade jag förväntat mig ett havsörnsbo i den stora tallen i mitten, men istället hittade jag ett par vandrare nere till vänster. Vart är de på väg?
Tavlorna ovan är Route de Paris I + II av CF Hill. Den övre är målad 1875 och den nedre 1877. Samma väg , men så olika. Tavlan med blå ryttare på vit häst hänger till vardags
på Thielska, och jag har alltid tyckt om den. Den är som en illustration ur en sagobok. Jag önskar att jag kunde stiga in i bilden och färdas på det viset till Paris - istället för att landa på CDG och trängas med alla
andra turister!
Den övre hade jag inte sett tidigare, men den är nästan ännu mer suggestiv. Tänk att gå till fots mot staden i skymningen omgiven av den mörka skogen med allt den döljer. Det verkar som personerna stannat upp och diskuterar något...och
är den lilla skuggan i mitten ett barn?
Ytterligare två oljemålningar av Hill. Överst Syster Anna (1877) och nedan Höst (1876-77). Målningarna påminner en smula om varandra och ger utrymme för tolkningar.
Varför vandrar Anna bort från ljuset och kyrkan i bakgrunden på den övre bilden? Är hon förföljd av en mörk vålnad? På höstbilden som målades tidigare är hon bara stillsamt på väg bort ur bild... Hills syster
Anna gick bort 1875.
Tar också med en annan typ av målning som Hill utförde 1876. Ett förfallet lantligt hus, där en man sitter och arbetar med något framför dörrhålet. När man tittar närmare på det trasiga taket ser
stommen ut att vara flätad av grenar eller tunna trädstammar. Man byggde kanske så för hundratals år sedan, och nu sitter mannen och gör träspån att täcka ramverket med innan ett nytt halmtak läggs på? Måste komma
ihåg att fråga min arkitekt-syster Karin hur halmtak byggs och byts ut!
Nu kommer vi över till Prins Eugens salonger. I fönstret med utsikten åt sydväst över lusthusets tak står blommande forsythia som ett vårtecken, men annars är det mest kvarvarande
julblommor som amaryllis och hyacinther. Anemonerna längst ner, liksom en del annat, måste komma från växthusen. Allt är mycket smakfullt och vackert arrangerat.
På första våningen visas verk ur prinsens samlingar. Nu har man plockat fram självporträtt och "vänporträtt" där konstnärerna målat av varandra. Överst en akvarell där Ivar Arosenius avbildat
konstnären Oskar Bergman 1906. Att det är Arosenius som målat är inte svårt att gissa, men hur såg Oskar Bergman ut i verkligheten? Hade han eksem på ögonlocken, eller var rosa ögonskugga
inne redan då?
Nedanför en odaterat etsat självporträtt av Carl Larsson. I bakgrunden syns hustrun Karin som en tunn skugga över hans axel, alltid närvarande i hans konst - som en liten vackert
leende bifigur.
På översta våningen visas stora tuschlaveringar av Gunnel Wåhlstrand (1974-). Först trodde jag att det var fotografier, men sedan insåg jag
att detta är målningar i lager på lager med svart tusch efter svartvita foton som förlagor. Otroligt tidsödande - om hon målar det minsta fel, är det bara att börja om från början på
ett nytt papper. Bilden föreställer Långedrag på ett svartvitt foto från konstnärens barndom, som sedan skalats upp och återgetts i tusch.
Mannen på laveringen är L. Atlestam och verket utfördes 2009. Vem han är, varför hans foto är kolorerat eller varifrån han fått de röda märkena
i ansiktet får man inte veta. Förlagan borde vara från 50-60-tal av klädsel och frisyr att döma.
Jag såg nyligen en bild på en man som gått genom isen då han åkt långfärdsskridskor som hade liknande skador (fast värre) på näsroten och i pannan.Eller har Atlestam varit i slagsmål
eller någon klöst honom i ansiktet? Och varför ta ett foto just då?
(Senare i vår ska det vara konserter på Waldemarsudde med nyskriven musik inspirerad av Wåhlstrands verk. Själv är jag inte hemma då, men kolla Waldemarsuddes program om ni är intresserade!)
I den del av muséet som ligger i prinsens tidigare bostad finns en fungerande gammaldags vattenklosett. Tänk att allmänheten får sitta på samma polerade sits
som den kungliga rumpan!
På vägen från muséet avtecknade sig ekarna och den gamla kvarnen mot det lättande molntäcket. En liten smula vår i luften ändå?