Oktober i Hälsingland 2
Tillbaka i Hälsingland igen inser jag hur mycket hösten avancerat på mindre än en vecka. Många lövträd har redan tappat de flesta av sina färgstarka löv, och det är dags att skörda det sista. Trots flera nätter med frost har de flesta blommor mirakulöst överlevt i år - särskilt rosenskärorna brukar annars vara de första som stryker med. Kanske har de fått långsam tillvänjning i år, då den första frostnatten kom redan i början av september?
Varken broccoli eller blomkål blev någon vidare succé i år och vi har redan plockat och ätit det sista. Grönkål och dess rödfärgade variant har varit desto frodigare trots angrepp av allehanda larver. Den tål en hel del frost, men jag har skördat allt utom en rad; repat, förvällt och fryst in.
Av grönkålen kan man göra mycket. Bland det godaste är att fräsa den hackad i lite smör, hälla på en skvätt vatten och en smulad grönsaksbuljongtärning. När smulet är upplöst späder man med grädde och kryddar med salt, peppar och muskot. Om man har lust river man ner lite parmesan. Gott till det mesta!
Aubergine-plantorna hade jag i krukor på altanen. Där var de lite skyddade mot blåst och kyla, men sannolikt inte tillräckligt - det är inte isolerat och bara några grader varmare än utanför. Ovan ligger hela skörden, som grillades med vitlök, flingsalt och olivolja.
Plantorna lever ännu och det finns ganska många blommor kvar, men jag har inget hopp om att det ska bli några flera frukter. De vill ha både ljus och värme på en annan nivå än vad Hälsingland erbjuder.
Brysselkålen däremot klarar frost bra, men det är många som vill knapra på de små huvudena. När fjärilslarver och annat smått ger upp (och vi är i stan) kommer rådjur och hjortar och tuggar ner all kvarvarande kål till små stubbar. Brysselkålen får växa till sig in i det sista före skörd, och då ska jag förvälla och frysa dem också.
På höstkantens korta dagar är det mycket man vill hinna med. Vi tog en sista tur ut till ön där vi har en liten stuga som den uppmärksamme kanske kan ana inne bland granarna på den övre bilden. På den nedre syns ett av årets nybyggen: En liten flyttbar bastu för två.
Redan vid fem på eftermiddagen börjar det skymma. Himlen får nästan overkliga färger och temperaturen sjunker snabbt. Klara nätter ser man alla sjärnbilder som man lärde sig som scout för länge sedan. Vår avdelning hette Plejaderna eller Sjustjärnorna. Det är en grupp stjärnor vid Oxens stjärnbild, som också går under namnet De sju systrarna efter Atlas och Pleiones sju döttrar. Den stjärnhopen har jag tittat på många gånger under åren, och ibland lyckats räkna till sju. Ofta får jag det till fem, sex eller åtta, nio - det är svårt att se vilka som egentligen hör hemma i syskonskaran.