Tritonus av Kjell Westö
I starten utlovade jag ett bokinlägg varje söndag, men det verkar som om Sveriges alla bloggare sätter sig och skriver på söndagkvällarna, överbelastar servrarna så allt går segt och blir konstigt. Därför byter jag dag till måndag och ser om det fungerar bättre.
Återigen blir det en författare från Finland, men en som skriver på svenska. Jag läste Kjell Westös förra bok "Den svavelgula himlen" och tyckte mycket om den. Så här i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad det var jag gillade, handlingen minns jag bara vagt, så det måste ha varit språket och känslan. Det blir lite speciellt med finlandssvenskan, ovana ord och en annan meningsbyggnad - som att höra Tove Janssons karaktärer i huvudet.
Tritonus läste jag om, när den recenserades i höstas och ett par kompisar har också berömt den. På bilden är det en lånad pocketbok - därav ett lite skevt foto.
(Generellt tycker jag bäst om riktiga, inbundna böcker men jag gillar att läsa pocket också. De är lätta att ta med sig i handväskan, och man skadar inte näsan ifall man råkar somna när man ligger och läser. Ljudböcker förstår jag mig inte på - jag läser hellre själv med mina egna betoningar än att lyssna till någon skådespelare som dramatiserar och försöker spela olika karaktärer. E-böcker är bara bra när man är på resa. Då kan man ladda ner ett halvt bibliotek men ändå ha lätt packning.)
Även denna gång är jag tveksam till underrubriken. Varför har man ens underrubriker? En skärgårdsberättelse? Visst, huvudelen av handlingen utspelar sig i Helsingfors skärgård, och det förekommer fina miljöskildringar med både mårdhundar och diverse fåglar och fiskar - men det absolut viktigaste är ändå människorna, deras känslor, tankar och minnen.
Huvudpersonen Thomas Brander är en världsberömd dirigent och klarinettist. Men karriären har kommit av sig, liksom kärlekslivet. Med knapp nöd har han undkommit terrordådet på Bryssels flygplats, hans självförtroende har fått en törn och nu funderar han tillbaka på sitt liv, sina val och sina relationer. Han har låtit bygga ett modernt skrythus med stora panoramafönster, enorm takhöjd, hiss och bubbelpool ute i skärgården. Då han kommer ut till sitt nästan inflyttningsklara hus vet alla i bygden vem han är, men han känner ingen.
Närmsta grannen Reidar Lindell är ungefär jämnårig med Brander, och har levt ett helt annorlunda liv. Lindell är skolkurator, spelar covers i ett amatörband på den lokala krogen, fiskar och är engagerad i samhället. Han sörjer sin bortgångna hustru och saknar sin dotter som arbetar utomlands. Lindell hjälper till med olika praktiska göromål på Branders hus, och så småningom växer en vänskap fram mellan de två männen. De möts i det gemensamma musikintresset, trots att de har haft helt olika ingångsvägar dit. Samtidigt kommer livskriser, längtan, sorg, svek men även glädje och gemenskap in i bilden.
Musiken tar stor plats i boken: Alla sorters musik, men med tyngdpunkt på klassiskt. Man önskar att man hade verken aktuella i bakhuvudet, alla olika symfonier och skillnaderna mellan satserna. Många musiktermer förväntas man känna till, som t.ex. tritonus, djävulsintervallet, vilket spänner över tre heltoner och har en dissonant klang. Tritonusintervallet används ofta i hårdrock och skräckfilmsmusik, och det påstås att det förbjöds i kyrkomusiken under medeltiden för att inte locka fram onda makter. Brander döpte sitt nybygge till Casa Tritonus, som om han hade haft en föraning om att hans tillvaro där inte skulle bli helt harmonisk.
Om jag hade varit redaktör hade jag strukit en del bland musikreferenserna, lite tungläst blir det. Kanske har det varit en kamp mellan författaren och förlagsredaktören som önskade sig en mer lättläst bestseller och författaren vann?
I pocketutgåvan finns drygt 20 extrasidor med kommentarer om musiken, och också hänvisning till fyra Tritonus-spellistor på Spotify (Rock, Ballader, Klassiskt och Symphony). Författaren har verkligen bred musiksmak, och diskuterar också hur de främsta bland rockmusikerna inspirerats av olika klassiska verk.
En annan intressant diskussion är hur man ska se på konst som skapats av människor som begått onda handlingar i livet. " Visa oss inget mörker, vi tar bara del av konst skapad av goda människor". Vem ska avgöra vad som är gott och ont? Uppfattningen om det har ju varierat enormt över tid - och i olika kulturer. Och vad är tillräckligt ont för att musik ska bannlysas från radion, tavlor tas ner från museer, böcker brännas, statyer störtas och byggnader sprängas?
Och ska man bara skapa om det man åstadkommer är av världsklass? Eller kan man fortsätta spela/sjunga/måla/skriva även om det man åstadkommer är mediokert? Och är ett absolut gehör förpliktigande - bör man bli musiker om man fått den gåvan?
Som sammanfattning tycker jag att Tritonus är en fantastisk bok. Trots att texten flyter lätt och spänningen byggs upp, var den inget jag sträckläste till tre på morgonen. Men när jag väl kommit igenom den kände jag mig berikad, lite klokare och väldigt sugen på att lyssna på allt från Mahler via Janis Joplin till den för mig okände Einojuhani Rautavaara.