Matilda the Musical på Stadsteatern
Roald Dahls berättelse om Mathilda minns jag från när döttrarna var små. Det är en ganska otäck saga berättad ur barnperspektiv, med sällsynt elaka och vidriga vuxna. Förutom att vara ovanligt
klok och rakryggad, hade bokens huvudperson Matilda någon sorts magiska krafter, men några detaljer minns jag inte. När jag såg att den skulle komma som musikal på Stadsteatern tänkte jag att den skulle vara intressant att se, men de dagar jag
var hemma och ledig, var det redan utsålt.
Nu stannade jag längre i Stockholm än jag tänkt, så jag kollade underhållningsutbudet i stan. Det gick att köpa biljetter till Matilda, faktiskt riktigt bra platser trots kort varsel - men så har det
ju gått en tid sedan premiären. Jag fick med mig yngsta dottern som kom direkt från jobbet. Vi hann få i oss lite mat i Teaterbaren innan föreställningen drog igång redan klockan 18:00.
Jag föredrar att sitta långt fram. Hellre en plats lite ut till höger eller vänster på parkett, än mitt på raden långt bak. Visserligen får man kanske inte det perfekta helhetsintrycket av scenen,
men man ser nyanserna i ansiktsuttrycken, en förvånad blick när någon säger fel eller börjar improvisera, och så förbluffas man över hur mycket saliv som skvätter när skådespelarna lägger in sin kraft och själ i replikerna.
Handlingen börjar med att Matilda föds. Föräldrarna har redan en son och vill absolut inte ha ett barn till. De bryr sig knappast om Matilda och tycker att hon är jobbig och konstig. Matilda hittar en tillflyktsort
på biblioteket, men föräldrarna och storebror kan inte förstå vad hon ska med böcker till. Det finns ju skärmar! Och varför lära sig något när man kan hitta all information på nätet? ( Killen som spelar storebrodern Mikael, Kristian Grundberg, är
perfekt i rollen - men det kan inte vara så kul att spela någon som är slö, trög och skärmberoende. Hoppas han får en roligare roll i nästa uppsättning!)
Så får Matilda äntligen börja skolan. Klassföreståndaren fröken Honey är snäll, inser hur smart Matilda är och uppmuntrar hennes läsning. De andra eleverna är också ganska snälla, och Matilda får äntligen uppskattning
och trivs. Men det finns en stor orm i paradiset: Rektor Trunchbull, en före detta olympisk mästare i släggkastning med sadistiska drag och hårda bestraffiningsmetoder. Hennes gymnastiklektioner vill man helst slippa!
Mer ska jag inte avslöja...
Man fick inte fotografera förrän vid applåd-tacket, så bilderna blev därefter. Överst syns större delen av ensemblen, alla kom inte med i bild. Ibland var det alldeles fullt på scen. Så många skickliga skådespelare,
sångare och dansare, och av dem var många barn. I huvudrollen som Matilda var det tre tjejer som alternerade, och vem som spelade denna kväll framgick inte. Hon var i alla fall helt fenomenal. Tänk att ett mellanstadiebarn
klarar att vara i centrum på stora scenen i flera timmar - och dessutom sjunga rent, tala tydligt och se ut som om hon trivs!
Ett par av killarna som hade lite större roller var också jätteduktiga. Den minste av dem var föreställningens spexmästare - det syntes att han älskade att stå på scen. När slutridån började gå ner hoppade han framåt och vinkade till
publiken medan de andra började gå ut. Till slut slängde han sig på golvet under ridåkanten för att inte missa en sekund i rampljuset.
Med grönt hår respektive rosa klänning, tackar Jörgen Thorsson och Sara Jangfelt för de stående ovationerna. De spelade
Mr och Mrs Wormwood, Matildas ovilliga, korkade och elaka föräldrar. De var båda mycket bra, och Jangfelt, som jag mest sett i talroller tidigare, visade sig vara duktig både på att sjunga och dansa.
På översta bilden syns föreställningens tre största stjärnor. Lisette Pagler som den snälla men undergivna fröken Jenny Honey, Robert Fux som den elaka rektor Trunchbull och så den
otroligt duktiga flicka som denna kväll spelade Matilda. Nederst tackar hon för applåderna.
Annalisa Ericson-stiftelsen delade efter föreställningen ut sitt årliga stipendium på 100.000:- "till en ung kvinnlig skådespelare" som verkar i den berömda revyartistens anda. Christopher Wollter läste
upp motiveringen, och berättade att stiftens styrelse hade Sveriges roligaste jobb: Att resa land och rike runt och se varenda uppsättning där sång, dans och revy ingår. Och nu hade de kommit fram till vem som skulle bli
årets stipendiat, en artist som de haft ögonen på länge: Lisette Pagler! Mycket välförtjänt och innehavare av kvällens kanske bästa sångröst. (Sara Jangfelt tilldelades
stipendiet 2011.)
Roald Dahls historier är ofta hemska och inte alls politiskt korrekta. För en tid sedan läste jag att hans gamla böcker skulle censureras för att ta bort allt som kunde
uppfattas som fördomsfullt eller stötande. Det tycker jag gott de kan låta bli. De flesta barn gillar sådant som är lite makabert och utmanar "den goda smaken". Meningslöst att ge sig på gamla sagor, när så mycket verkligt
elände finns lättillgängligt på nätet!
En riktigt rolig föreställning med utmärkt sång och dans, men också med vidriga vuxna som inte gillar barn och gör sitt bästa för att plåga dem. Det var ganska många halvstora barn i publiken. För
dem tror jag att Matilda kan vara en inspiration med sitt mod och sitt rättspatos, men jag tror också att de är rätt tacksamma över de lärare och föräldrar de har i verkligheten. För så elaka som rektor Trunchbull
och Matildas föräldrar kan de väl ändå inte vara?
Se Matilda the Musical innan den slutar gå! MYCKET BRA!