Dubbelt Bonnard: Både på Nationalmuseum och på film
Den franske konstnären Pierre Bonnard kallas post-impressionist och hyllas för sin originalitet och sina färgval. Han levde 1867-1947 och hans verk visas nu i "dialog" med nordiska konstnärer på Nationalmuseum i Stockholm. Samtidigt går en film om hans liv, verk och det konfliktfyllda förhållandet till hustrun Marthe på bio. Personligen kan jag inte minnas att jag sett något varken av eller om Bonnard tidigare, men han sägs ha inspirerats av bland andra Gaugain och japanska träsnitt. Samtida konstnärer, som t.ex. Göteborgskoloristerna och Edvard Munch påstås ha påverkats av hans nyskapande stil med ovanliga färgkombinationer, och han var även uppskattad av sina franska kollegor.
Ovan hustrun Marthe, eller vad hon nu egentligen hette, på väg upp ur badet. Marthes identitet är en smula oklar, och hon och Bonnard hade ett långvarigt förhållande med en hel del problem. Marthe började som Bonnards modell, och senare målade hon också. Några av hennes tavlor finns med i utställningen. Efter att ha sett filmen vet jag nu att hon hade svår astma, vilken lindrades med hjälp av långa bad i badkar. Åtskilliga utomhusbad skildras också i filmen, ofta hoppar de nakna i den ganska grumliga floden Seine som flöt förbi deras hus.
Bröderna Bernheim-Jeune drev någonslags firma tillsammans. Bokföring, revision, eller juridik? De målades av Bonnard 1920, kanske som tack för utförda tjänster? I alla fall är det ett ovanligt yrkesporträtt: Oftast brukar sådana framställa motivet i förskönad form och med välordnade attribut som ska inge en känsla av att personen är framgångsrik, betydelsefull och pålitlig. Här sitter de båda bröderna vid ett skrivbord belamrat med papperslappar medan ljuset på ett märkligt sätt belyser panna och näsrot på den främre figuren. Mera mänskliga än förtroendeingivande!
En av affischbilderna runtom i Stockholm visar en typisk Bonnard-målning. Bara halva modellen syns i dörröppningen, som om Bonnard smög på henne snarare än att hon poserade frivilligt. Färgskalan med mycket gult och aprikos mot starkt rödrosa och turkos är karakteristisk.
Norrmannen Edvard Munch visas som ett exempel på nordiska målare som påverkats av Bonnard. De båda nakenmålningarna ovan visades sida vid sida, och det var roligt att tjuvlyssna på de andra utställningsbesökarnas diskussioner om vilken tavla de föredrog. När jag var där tänkte jag att Munch var överlägsen, men nu börjar jag vackla. Bonnards tavla är känsligare och mer suggestiv - tycker jag idag. Vilken gillar ni bäst?
Överst Rosa nakenakt, skuggat huvud , som målades av Bonnard 1917, och därunder Munchs Stående akt: afton som dateras till 1922-1925. De är lika men ändå olika. Bonnards beskuren i knähöjd och vid hjässan, diffusare och med en konstig struktur under bröstet. Är det en bit av en lampskärm med frans, eller kanske en kloformad hand? Att ansiktet ofta är i skugga på Bonnards målningar var en sak som Marthe tog upp i filmen. Varför målade han inte av hennes ansikte?
Munchs kvinnofigur är hel och ostympad, och står stadigt på en färgglad matta. Hon tittar lite blygt åt sidan, som hon egentligen inte vill visa sig naken. Även här är det udda färgval , gulgrönt, lila och turkos blandat med vanliga hudtoner - och omisskänligt Munch!
Modell från 1935 av Ragnar Sandberg sätter min fantasi i rörelse. Varför har modellen röda händer och rodnande kinder? Och vem är den grå diffusa figuren i bakgrunden med olivgrönt ansikte? Enligt min tolkning kunde tavlan ha kallats "Caught red-handed", eftersom jag misstänker att den handlar om på den tiden förbjudna kontakter.
En tavla till av Sandberg: Tidig morgon från 1934. Sandberg ingick i gruppen Göteborgskoloristerna, och härstammar också från Bohuslän. Nakenbad var tydligen populärt redan då även om badarna inte alls ser ut att njuta i morgonkylan.
Bad året runt - om än med baddräkt och mössa - praktiseras hängivet av min gamla väninna Britta som blivit västkustbo på heltid i vuxen ålder. Har tyvärr ingen badbild på henne tillgänglig för publikation, men hon brukar se betydligt gladare ut! Heja Britta!
När jag såg filmen om paret Bonnard var vi totalt fem personer i salongen. Sannolikt försvinner den snart från repertoaren. Det är lite synd, för det var en mycket vacker film som ger en bra inblick i konstnärslivet i Paris för hundra år sedan. Fint foto, och ett bra komplement till utställningen på Nationalmuseum.