På väg söderut 6
Vi lämnade den fina lantgården och gav oss ut på vägarna igen, men vi åkte inte långt. Redan i Elvas stannade vi för att titta på en av de talrika fort som finns på kullarna runt staden. Staden med alla sina befästningar har blivit utsedd till Världsarv av FN-organet UNESCO. Vi valde att besöka den största, Forte da Graça.
Det är ett imponerande byggnadsverk. När vi kört uppför den branta kullen till den starkt sluttande parkeringsplatsen fick vi gå till fots via olika nivåer av befästningar till biljettkassan. På toppen av hela härligheten skymtade en gul villa, som enligt den engelskspråkiga broschyren var The Governor´s House.
På kullen låg sedan länge en kyrka , Santa Maria da Graça, och på 1600-talet började man bygga befästningar och placera kanoner däruppe. Olika militärstrategiska överväganden beskrivs, liksom krig och konflikter som jag inte känner till eller har glömt ifall de överhuvudtaget nämndes under historielektionerna. En ritning från 1762 signerad Luis de Carvalho Gomes finns bevarad, och byggnadsordern var utfärdad av Greve Lippe (som verkar vara engelsk-tysk).
Fästningen hade sin största betydelse under Napoleonkrigen. Den ockuperades 1808 av franska trupper, men har senare varit viktig för att försvara gränsen mot Spanien. Under 1900-talet användes den tidvis som fängelse, främst för politiska fångar.
Utsikten är vidsträckt, och på den nedre bilden syns i fjärran en akvedukt som byggdes på 1500-talet. Som besökare får man vandra fritt och leta sig fram bäst man kan. Det finns inga skyltar eller vägvisare, men till slut lyckades vi leta oss upp till guvernörens hus via en baktrappa. 
Det var oändligt många rum och prång, och kontrasterna mellan det starka soljuset ute och fästningens dunkel var påtaglig. I en korridor stod stafflier, och det fanns många motiv som skulle passa på en målarkurs. Att träna på perspektiv och kontraster mellan ljus och skugga i fortet vore perfekt!
Min portugisiska är alltjämt bristfällig, men som jag förstår väggmålningen ovan från 1959 borde den härröra från den tid då fortet var fängelse för oliktänkande. Jag tror att det är en uppmaning att lyda order med fast disciplin, eftersom det kan leda till frihet (frigivning?)
Vi lämnade Elvas och for vidare så rakt åt söder som det gick. Det innebar att vi korsade spansk-portugisiska gränsen flera gånger. Utmed vägen låg det borgar på var och varannan kulle.
Innan skymningen korsade vi gränsen en sista gång på denna resa, och snart var vi "hemma" i Conceição.