maggismix.blogg.se

Då jag fyllde år för ett par veckor sedan fick jag Konsten att åldras utan värdighet av min kompis Annelie. Jag vet inte om jag egentligen behöver lära mig den konsten - värdighet har nog aldrig varit ett av mina expertområden. Men boken är inspirerande och upplyftande, en mycket trevlig brittisk feelgoodroman som jag läste ut snabbt, precis lagom för tågresan t.o.r Stockholm-Hudiksvall.

Författaren Clare Pooley var jag inte bekant med sedan tidigare eftersom feelgood aldrig varit min favoritgenre. Det ska bli ändring på det nu. I dessa tider behöver man knappast fler framtidsdystopier eller eländesskildringar, och grundreceptet för feelgood är ju att böckerna måste sluta "i en hoppfull ton".  Här är det inte bara en hoppfull ton (trots dödsfall och dramatiska händelser) utan också riktigt roligt på vägen. Dedikationen sätter tonen: Till min mamma Janet (80) och min dotter Matilda(15). Ni är levande bevis på att fantastiska och inspirerande kvinnor finns i alla åldrar.

Berättelsen inleds med en prolog där en minibuss stoppas polis. Den stressade och svettiga medelålders föraren har inte märkt att polisbilen legat bakom och blinkat i ett par kilometer, och frågar upprört "Jag körde väl inte för fort?"  

I minibussen fraktas ett gäng åldringar och tre barn utklädda till poliser. Polisassistenten hinner säga att de verkligen inte körde för fort utan snarare tvärtom, och att hon letar efter en misstänkt brottsling. Då börjar både föraren och flera av passagerarna erkänna eller förneka alla möjliga brott.

 

Den första scenen är lite överlastad med lustiga detaljer och finurliga ordvändningar. En smula tveksam blev jag, men när man sedan hoppar tre månader tillbaka i tiden blir det mindre ansträngt. Man får följa fyra personer, en per kapitel.

Först är det Daphne som snart ska fylla 70 och frågar sig hur i hela friden hon har kunnat bli så gammal. Hon funderar på att skaffa sig en ny karl, eller kanske några vänner?

Sedan är det Art som är fem år äldre och fortfarande letar jobb som skådespelare trots att hans agent "ghostar" honom. Att pensionera sig är uteslutet eftersom han inte har några pengar.

Den tredje personen är Lydia, en medelålders kvinna med klimakteriebesvär som känner sig överflödig när döttrarna flyttat. Hon får deltidsjobb på Mandels medborgarhus, där hon ska vara värd för en nystartad pensionärsklubb.

Ziggy, den fjärde personen, är en 18-årig ensamstående pappa med en dotter som alla tror är hans lillasyster. För att kunna gå ut gymnasiet lämnar han varje morgon sin dotter på förskolan som också ligger i medborgarhuset, granne med pensionärsklubben.  

 

Dessa fyra personer träffar förstås varandra. De och pensionärsklubbens övriga medlemmar har oanade resurser och kreativa idéer. Rent konkret handlar det om att rädda Mandels medborgarhus från försäljning och rivning, men hur de gör det är originellt, spännande och roligt. Personerna är annorlunda och de äldre har förstås mycket i bagaget som kryper fram efterhand...