Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin
Sällan har jag fått en bok rekommenderad från så många olika håll som Färskt vatten till blommorna. Både äldre och yngre är helt samstämmiga: "Jag läste en underbar bok. Den måste du läsa!" Inte många ord om handlingen, bara att de älskar boken...Igår annonserades också på Bokmässan att den kommit 3:a i omröstningen till Årets Bok 2023.
Ett ovanligt omslag ger, liksom titeln, dåligt med ledtrådar till vad det är för slags bok. Man anar något romantiskt, naturnära, rofyllt, kanske lite filosofiskt. Då jag såg den franska titeln Changer léau des fleurs, alltså "byta vatten på blommorna", anade jag att det handlar om att snittblommor måste få friskt vatten om de ska hålla sig vackra någon längre tid. Det kan man förstås också tolka metaforiskt...
Berättelsens huvudperson är Violette Toussaint som arbetar som kyrkogårdsväktare i den lilla orten Brancion-en-Chalon i Frankrike. Hon öppnar kyrkogårdsgrinden om morgnarna och stänger den om kvällen. Hon ser också till att gravarna är välskötta och att blommorna på dem står länge. Innan hon började på kyrkogården var hon banväktare. Hon bodde då med sin man i ett litet hus precis vid en järnvägsövergång, och hade ansvaret för att sänka och höja bommen så att tågen kunde passera utan olyckor.
Violette placerades i fosterfamilj redan vid födseln, och om sina biologiska föräldrar vet hon ingenting. Hon har hunnit med många fosterfamiljer och lärt sig att göra sig osynlig, vara tyst och inte uttrycka några egna åsikter eller önskningar. Sitt efternamn Toussaint har hon fått av sin make. Det betyder "alla helgon", men hennes man är sannerligen inget helgon. Det borde hon ha insett med den livserfarenhet hon hade redan som mycket ung. Men han var eftertraktad, snygg och tio år äldre - och så såg han henne!
När jag började läsa tänkte jag att det var vilsamt att läsa en bok som var vacker, välformulerad och väldigt fransk. Det var skönt att slippa bladvändarspänning och bara njuta av språket, miljön, små visdomsord och citat. Men "ett minne dör aldrig, det bara somnar". Efter hand får man ta del av den stillsamma kyrkoväktarinnans minnen och liv, och sedan är man fast i berättelsen. Det är sorg, dramatik, kärlek, passion, otrohet, oklara dödsfall och olösta gåtor. Inte förrän mot slutet får man reda på hur alla trådar hänger ihop och hela vägen dit är en stor läsupplevelse. Mer tänker jag inte berätta, utan säger bara: Läs den!
Författarinnan Valérie Perrin ser precis så fransk ut som jag tänker mig Violette. Sedan boken först gavs ut i Paris 2018 av en okänd författare har den blivit en global succé. Entusiastiska läsare har pratat om den, och enskilda bokhandlare har lyft fram den. Nu har över en miljon exemplar sålts i Frankrike, och den har översatts till trettio språk!