Årets hemresa 2, Frankrike
När kvällen började närma sig dag två letade Anders intensivt på hotellsajterna (ogillar egentligen denna stavning, men nu ska ju låneord försvenskas... konsekvent är jag inte, skriver fortfarande juice istället för jos!). Han hittade ett boende i Villeuneuve-les-Beziers i Languedoc. När vi hittat rätt och parkerat tätt utmed en mur i en återvändsgränd ringde vi på en porttelefon vid en grind i det höga grönmålade "metallplanket". "J´arrive!" ropade en kvinnoröst och snart uppenbarade sig vår värdinna. Hon berättade att de knappast öppnat för säsongen, och bara hade lagt ut ett enda rum för natten. Vid högsäsong trängde familjen ihop sig i ett hörn av den stora byggnaden och gästerna fick disponera matsal, vardagsrum och terass. Men hon lovade oss frukost i matsalen i alla fall!
När vi kom in på innergården visade sig en byggnad med ovanlig arkitektur och planlösning. Det var bitvis högt i tak i mitten och flera våningar på sidorna, påminde lite amerikanska fängelser på film. Så var det förstås inte alls. Vårt boende var inrymt i en gammal vinfabrik och många typiska detaljer fanns fortfarande kvar.
Vårt rum låg högt upp i slutet av en trappa. Även inne i rummet var det trappor: På högsta nivån tronade en dubbelsäng i ensamt majestät, det var ett par steg ner till ett mellanplan med bord och plats för resväskor och längst ner fanns små separata rum med dusch, handfat, toa och garderober. Lite farligt om man blir kissnödig på natten och inte vill tända... Jag måste ändå ofta fundera på var jag befinner mig när jag vaknar - en nackdel med att bo på tre ställen!
Det var söndagkväll och dessutom Anders födelsedag, så vi bad värdinnan rekommendera en bra restaurang. "Oj, söndagkväll", sa hon, "då äter folk familjemiddag hemma hos föräldrar och svärföräldrar - det kan vara svårt." De flesta restauranger var tydligen stängda på söndagkvällar, men pizzerian hade i alla fall öppet. Vi fick varsin god pizza, min med rocquefort och oliver, Anders med pepperoni. Egentligen hade han velat ha en rejäl köttbit, men det fick duga.
Efter pizzan tog vi en liten promenad längs Canal du Midi. Det är en 24 mil lång kanal som förbinder floden Garonne med Medelhavet. Efter att 12 000 arbetare hade slitit i 14 år med byggandet av kanalen, öppnades den för trafik år 1681. Tillsammans med Canal Lateral a la Garonne bildar den en vattenväg mellan Atlanten och Medelhavet. Detta för att undvika en resa runt det fientliga Spanien - vilket på 1600-talet tog en dryg månad. Sedan 1996 är kanalen upptagen på Unescos Världsarvslista.
Efter god frukost med lokala ostar och marmelader tog vi ytterligare en promenad längs kanalen. Fascinerande att tänka att denna kanal med slussar och allt faktiskt grävts för hand. Utmed kanalen låg allehanda farkoster förtöjda, många var rena partybåtar med restauranger och dansgolv på däck, men som sagt - semestersäsongen hade inte kommit igång.
I en trädgård satt en skulptur av en rundlagd dam och läste. Jag kom genast att tänka på min svärmor - typiskt något som hon skulle ha gillat. Hon var själv ganska rund och hade tavlor av den colombianske konstnären Fernando Botero hemma.
Vid de flesta av ortens övergångsställen stod attrapper av skolbarn. Pojkar eller flickor med ryggsäckar som såg olika ut på olika ställen. Om de verkligen förebygger olyckor är svårt att veta, men de var ett trevligt inslag i stadsbilden.
När vi kom tillbaka till vårt boende fick Anders backa ut ur den trånga gränden medan jag höll koll på trafiken utanför. Sedan bar det av österut mot Italien!