Ett dygn i Stockholm
När jag är i Stockholm brukar min kompis Annelie och jag ses utanför hennes port klockan 07:00 för morgonpromenad. Så också denna måndagmorgon då det märktes på ljuset att vårdagjämningen passerat. Lite vårsång från fåglarna kunde också höras när vi kom ner mot vegetationen vid strandkanten.
De tidigare så frusna snödropparna hade fått sällskap av krokusar, men eftersom det ännu var tidigt och mulet höll de sig slutna. På Essingeleden hade morgonrusningen kommit igång. Senast jag var hemma hördes den utan att synas i diset, men nu var det tillräckligt klart för att se broarna och långtradarna.Ser betryggande ut med grova betongpelare - inga bräckliga tändstickskonstruktioner som i Baltimore!
När jag varit borta törstar jag efter kultur, och nu var det Vårsalongen på Liljevalchs som hägrade. Syrran och jag började med fika på Blå Porten där det som vanligt var svårt att hitta bord. Efter en tid utomlands häpnar man över svenska priser: Nästan tvåhundra spänn för två kardemummabullar med vanligt bryggkaffe, utan finesser eller tjusiga namn! Men bullarna var goda och miljön trevlig, trots att ackustiken nästan omöjliggjorde konversation.
Vårsalongen 2024 är omväxlande och intressant med ovanligt många skulpturer. Direkt fastnade jag för Haggan av Stefanie Gripenberg. Skälet till det är förstås att alla haggor, nuckor, satkärringar, bitterfittor, spinstrar och andra speciella varelser som identifierar sig som honkön har en särskild plats i mitt hjärta. Sedan gymnasietiden är jag medlem av den illustra sammanslutningen Nuckorna. På den tiden hade vi som ambition att förbli nuckor - starka, självständiga kvinnor som ingen satte sig på ostraffat. Att vi kallade oss Nuckorna berodde på att min storasyster var medlem i Spinstrarna, en liknande sammanslutning med ett mer glamoröst engelskt namn. Sedan dess har nuckan nedvärderats lite, och för haggan har det gått ännu sämre... Naken, förslappad, med butelj i ena handen och cigg i den andra, blickar hon tomt och apatiskt mot vårsalongspubliken. Sorgligt att se - men en signal till uppryckning! Kvinnor kan!
Skickligt utförda keramiska alster fanns det flera av. Överst Colonel och Gone fishing av Beate Roberts Trygger. Lika , men ändå olika - en sur och en glad, men båda med marulkslika underbett. Därunder ståtar en gigantisk krabbklo i glättat stengods av Anna Eidfors. Mycket naturtrogen, och eftersom skaldjur är bland det bästa jag vet funderade jag förstås på vilken enorm nötknäppare det skulle behövas för att lyckas knäcka den.
Ett annat verk som jag omedelbart gillade var Storvargen av Amanda Karlsson. När man ser den framifrån på håll liknar den en (stor) människa stående på alla fyra klädd i en hemgjord vargdräkt. När man sedan ser den på närmre håll och från sidan blir intrycket helt annorlunda.
Stovargen från sidan är en ganska platt och luftig historia som inte skrämmer någon. Däremot imponerar den genom sin enkla konstruktion och det geniala genomförandet.
Jag tycker att årets vårsalong var ovanligt bra. Mera skulptur, och flera oväntade och originella verk. Men förstås också en del fullständigt obegripliga alster, så att man förundras över hur juryn egentligen arbetar. Eftersom jag nu lyckats med målet att få en bok utgiven, kan ju nästa mål bli att komma med på Liljevalchs vårsalong. Varje år tar de med några helt amatörmässiga verk, så om jag skickar in ett bidrag varje år kanske jag kommer med till slut?
Fina målningar fanns det många, men jag tar bara med några få. Istället rekommenderar jag er att gå dit själva - fri entré för alla på måndagar, så även om man normalt inte ser så mycket konst är det ett bra tillfälle med mycket varierat utbud. Ovan oljemålningen Kloklippning av Klara Trodden. Inte bara en skickligt utförd målning, utan också ett bra tips på hur man kan lyckas klippa klorna på sin motspänstiga kamphund.
Överst en stor skulptur av vägpinnar. Under vintern sitter de med jämna avstånd längs vägkanten för att guida plogbilarna under deras färd genom snöyran. Nu var de sammanfogade likt DNA:ts dubbelhelix till en stor skulptur mitt i ett rum. Vem som gjort verket missade jag dessvärre, men effektfullt var det.
Därunder ett videoverk av Sanne Lovén Rolén som kallas GW snusar. I hörlurar får man höra Leif GW Perssons röst medan TV-skärmen visar en maskerad person som bakar prillor av lössnus ur en gigantisk snusdosa. Det låter helknäppt, och det är det också - men förvånansvärt roligt!
Målningen Blyga havskatters drömmar av Alice Maselnikova gillade både syrran och jag. Varför är lite svårt att säga, men det finns många fina organiska detaljer och färgerna är vackra. Det är en bild att stanna upp framför, att fundera på och att förlora sig i. Vad föreställer den egentligen? Och vad vill konstnären säga med den?
Dagen i Stockholm avslutades med en bokkväll på Bonniers. Malin Persson Giolito och författarduon Johannes Selåker & Pascal Engman presenterade sina nya böcker och i någon mån sig själva. Återkommer om böckerna då jag läst dem, men det är alltid roligt att träffa etablerade författare och höra dem dela med sig av sina erfarenheter och vedermödor. Att man dessutom fick inkokt lax med fräsch potatissallad och ett glas riesling, och hann prata lite med vänner innan litteratursamtalen började gjorde bara det hela bättre. Eftersom det var våffeldagen bjöds också på kaffe med våfflor, grädde och chokladsås efteråt. Inte illa!
Nästa morgon tog vi tåget norrut mot blötsnö och kyla. Det var sista fettisdagen och jag hade missat hela semmelsäsongen, så jag grävde i frysen och hittade en påse semmelbullar från i fjol. Men färsk grädde och inkråm med mandel och socker blev de som nya. Vi åt dem med kaffe, men när jag var barn serverades de alltid med varm mjölk. nu tycker jag att det lätt kan bli slemmigt.
Större delen av dagen har det varit kornsnö och blåst, men nu bäddar fuktig dimma in landskapet. Vi hoppas på sol till påsk!
