Utflykt till Bukarest 1
Det ihållande regnet tär på humöret. Istället för att sitta och gnälla tyckte Anders att vi skulle åka nånstans där solen skiner. Hemma i Sverige var det då några dagar med vårväder, men att åka rakt norrut kändes fel - dessutom hade vi bara några dagar till förfogande eftersom vi skulle tillbaka till Tavira, bl.a. för att fira en lovande junior som skulle flyttas upp i seniorklassen (dvs. fylla 70). Vi kollade olika väder-appar, men det var dåligt lite här och var. Två platser i södra halvan av Europa hade över 20 grader och sol: Sicilien och Bukarest.
Sicilien stupade på dåliga förbindelser och stark blåst, så det bar av mot nordost. Förbindelserna till Rumänien var inte heller de bästa. Vi fick vänta ett par timmar vid flygbyte i Zurich, och kom fram så sent på natten att vi tog in på flygplatshotellet. Flygplatsen är uppkallad efter fysikern Henri Coanda, uppfinnare och pionjär inom aerodynamik. Varken Anders eller jag hade hört talas om honom, så jag googlade: Han sägs ha konstruerat den första jetmotorn redan 1910, men tydligen fungerade den inte. Trots detta är han ihågkommen och ärad, och hann säkert uppfinna mycket annat användbart innan han avled som 86-åring på 70-talet.
Vårt hotell låg precis vid flygplatsen, men för att ta sig dit var man tvungen att ta en gångbro över motorvägen som ledde in mot Bukarest. I mörkret följde vi bara vägbeskrivningen i mobilen och såg inte så mycket. Hotellet hade sköna sängar, och efter frukost promenerade vi tillbaka till flygplatsen för att ta tåget in till centrum. Längs vägen förundrades vi över lyktstolpar och elinstallationer som såg minst sagt tillfälliga och amatörmässiga ut - oväntat i Europa idag!
På tågstationen fick man köa framför en lucka för att köpa biljetter för kontanta pengar i landets valuta (lei), men biljettkontrollören ombord på tåget hade en nutida scanner istället för håltång. Färden gick genom ett platt jordbrukslandskap med mängder av skräp och byggavfall längs rälsen, uppblandat med risiga busksnår där det hängde gamla plastpåsar i grenarna. Inte vackert!
Centralstationen var som en lång hangar utan sittgrupper, affärer och serveringar. Utanför fanns det gott om taxibilar, och vi frågade om priset till hotellet vi bokat i Gamla Stan. "Hur mycket vill ni betala?" "Det beror på hur långt det är?" Han föreslog drygt hundra kronor i svenska pengar, antagligen betydligt mer än en lokalkund hade fått betala, men vi accepterade. När vi klev in i bilen visade det sig att han hade taxameter, men den slog han inte på. På vägen pekade han ut äldre vackra byggnader och sådana som byggts under kommunistregimen. Anders frågade om han tyckte att det var skönt att Ceausescu var borta. "Mycket var bättre på hans tid, då var det ordning och reda" blev svaret. I Rumänien var det en ganska blodig revolution i slutet av 80-talet, men landet är fortfarande fattigt...
Vi hade bokat ett hotell i utkanten av gamla stan genom en av hotellsajterna. När vi kom fram på förmiddagen sa vi att vi förstås inte förväntade oss att få rummet så tidigt, men att vi ville ställa in väskorna. Receptionisten såg lite villrådig ut , men sen sa hon "vänta ett ögonblick, jag ringer!" Vi hann knappt sätta oss i soffgruppen i lobbyn, innan hon ropade att hon hade ett färdigstädat rum åt oss. När vi fått nyckeln åkte vi upp till rummet, ställde in bagaget och gav oss ut på stan. I närheten fanns parken Gradina Cismigiu där vi tog en promenad i den ljumma vårvinden. Bland det första vi stötte på var ett monument över de franska soldater som stupat i första världskriget. Vi insåg hur dålig koll vi hade på vad som hände österut då, det man minns från skolan är mest skyttegravarna vid västfronten.
I parken var det ganska mycket folk trots att det var vardag. Ett flertal fina lekparker fanns där många barn med föräldrar lekte, och en smältande isbana i anslutning till uterestaurangerna vid ett vattendrag. Det fanns många intressanta stigar och små kullar, samt ett flertal serveringar. Gott om flanörer överallt - antagligen på grund av kombinationen vårsol och hög arbetslöshet.
Svalört och andra små vilda blommor lyste upp den planterade grönskan.
På många ställen såg vi ansamlingar av rödsvarta skinnbaggar. Den här varianten kallas eldlus trots att det alltså inte är en lus utan en skinnbagge. Jag har sett dem ibland i trädgårdslanden hemma, men aldrig så många som i Bukarest.
I vad som såg ut som en stubbe med en presenning på taket serverades öl till törstiga ungdomar som spelade kort vid caféborden.
Vi promenerade vidare genom staden som ibland kallats Östra Paris. Ceausescu-regimen ville återupprätta Bukarests ställning som Europas viktigaste stad i öster. Därför lät de bygga en boulevard som var lite bredare än Champs-Elysées, komplett med triumfbåge krönt av den blå-gul-röda fanan.
Trots att kommunistregimen hade stora ambitioner för Bukarest är många byggnader i olika grader av förfall. Stadsbilden är omväxlande, till synes utan genomtänkt plan. En del riktigt gamla hus från stadens storhetstid trängs med hus från efterkrigstiden (som redan ser skruttiga ut) och några enstaka skinande nybyggnader. Trottoarerna är i dåligt skick och man får se upp för gropar, lösa gatstenar och skräp.
Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm har alltid varit mitt favoritmuseum. Som barn gillade jag att titta på exotiska uppstoppade djur hopträngda i vitrinskåp, burkar med spännande innehåll i sprit, rader av uppnålade insekter och ändlösa hallar med mineralprover. Nu är samlingarna på svenska Naturhistoriska betydligt mer pedagogiskt presenterade och publiktillvända, och förstås minst lika intressanta, men jag har fortfarande en dragning till gamla dammiga muséer från 1800-talet.
Jag trodde att Bukarests Naturhistoriska kanske kunde vara ett sådant. Det var tvärtom. Visserligen såg en del objekt ut att vara ett par hundra år gamla, men alla var snyggt uppställda i naturtrogna miljöer från jordens alla hörn. Pilar angav färdvägen med början i källaren och uppåt, så att ingen skulle missa något.
Det väggmonterade vildsvinshuvudet såg ovanligt långtrynat ut, men det kanske är en speciell rumänsk variant. Kraniet under kommer från ett indonesiskt hjortsvin (babirusa) med imponerande betar som verkar en smula opraktiska. Kanske bara till prydnad? Molarerna (kindtänderna) ser kraftfulla och funktionella ut - släktskapet med mänskliga allätare kan anas, trots att hjortsvinet mest äter frukt och grönt.
Härfågeln som vi dagligen ser på golfbanan i Portugal fanns också med. Dem har jag försökt fotografera ett otal gånger. Så fort jag tar fram mobilen flyger de iväg, trots att de annars kan picka ostört ganska nära. Den här satt still!
Ett mål med resan till Bukarest var att kunna sitta på uteserveringar utan att frysa. Det målet uppfylldes med råge. Gott öl och mycket rikligt tilltagen mixed grill med picklade gurkor, paprikor och gröna tomater för en billig penning. Två sorters korvar, fläsk-, lamm- och kycklingkött perfekt grillat, men frasiga pommes frites därtill. Inte illa!