En annan sorts bok
När vi var barn brukade vi besöka släktingar i ett torp på västkusten. De var tre systrar, ingen av dem hade egna barn och vi blev väldigt väl mottagna. Den äldsta systern, en självständig och äventyrlig lärarinna, ägde torpet. Hon var vittberest, hade fotvandrat över Skottlands högland i långkjol och hade otaliga spännande historier att berätta. Och limerickar och gåtor som översattes, men som vi ändå inte riktigt förstod. (Why did the lobster blush? - He saw the salad dressing on the table!)
På utedasset fanns vykort från deras vänner världen över, uppsatta med häftstift så man kunde ta ner dem och titta på både fram- och baksida. Ett av mina favoritkort föreställde en dunge med en stig bland liljekonvaljer på framsidan, och en liten dikt som jag ännu minns:
White coral bells upon a slender stalk,
lillies of the valley deck my garden walk.
Oh, how I wish that I could hear them ring,
That will happen only when the fairies sing!
Som barn tyckte jag att det var otroligt vackert.
Men nu till saken. På torpet fanns en gästbok, och varje gång vi var där fick vi skriva och rita i den. Systrarna hade många andra sommargäster också, och vi tyckte det var fantastiskt att vi som barn fick ta plats bland de vuxnas prydliga handstilar.
När den yngsta systern gått bort, hamnade gästboken i en låda på vinden hos våra föräldrar. När så pappa också gått bort och mamma skulle flytta till mindre, kom den fram på nytt. Så roligt att se våra gamla teckningar och spretiga bokstäver på nytt! Och så mycket man glömt. Krabbfiske med musslor från bryggan, de stora skrämmande korna, torskfiske i fjorden, klättringar på vikingagraven och de årliga krusbärskalasen...
Som ung vuxen tyckte jag gästböcker var fånigt. Alla skulle försöka skriva något snällt och trevligt - även om de varken gillade sällskap eller mat. Hyckel, hyckel, hyckel!
Under åren har jag ändrat uppfattning och gett bort gästböcker i present flera gånger. Dock har jag aldrig haft någon själv - vilket är ovanligt korkat då vi haft många gäster på alla platser under åren. Det hade varit roligt att minnas vem som kom vart och när - och vilka som faktiskt var med på olika äventyr och fester!
För ett år sedan gjorde jag slag i saken och köpte en gästbok till mig själv. Problemet är bara att jag glömmer att ta fram den och be folk skriva, så om någon av er som läser detta kommer på besök: Snälla, skriv i gästboken!