Min fantastiska väninna på Stadsteatern
Elena Ferrantes Neapelsvit har nog de flesta hört talas om, och ganska många också läst alla fyra böckerna. Själv har jag bara läst den första, och sedan också De vuxnas lögnaktiga liv som jag skrev om 22-02-17. I den påminner temat om första boken i Neapelsviten, så tillvida att det handlar om vuxenblivande och relationer - men berättelserna är ändå olika.
En av mina egna fantastiska väninnor och jag fick möjlighet att gå på "publikgenomdrag" före nypremiären av scenföreställningen på Stadsteatern. Jag blev en smula skeptisk när jag insåg att föreställningen skulle vara hela 3:25 timmar lång - tänk om jag skulle somna? "Om det blir segt kan vi alltid gå i pausen" sa jag innan vi gick in.
Regissören Maria Sid hälsade välkommen och påminde om att det var en repetition, så att det fanns risk att någon kom av sig eller att allt inte skulle vara perfekt. Ingen kom av sig, och snart var man fast i berättelsen som var "på riktigt" trots stiliserad scenografi.
Vi satt långt fram på parkett och blev helt imponerade över de storartade skådespelarinsatserna. Särskilt Maja Rung som spelade Elena (Lenù) och kunde gråta riktiga tårar när så krävdes, men också Nina Zanjani som Lila och resten av ensemblen. Så många skickliga skådespelare och dansare! Eftersom jag inte läst alla böckerna var det också spännande för mig som inte visste hur det skulle sluta.
Upptakten med de två flickornas första kontaktförsök då båda deras trasdockor hamnade i den mörka skrämmande kolkällaren kom jag ihåg, liksom tävlingarna i skolan när Elena får studera vidare med inte Lila - och förstås deras kontakter med olika killar.
Att gå i pausen hade jag ingen tanke på längre!
Det finns vissa likheter med En ond tid som jag läste nyligen. Kärlek, maktspel, klasskillnader, kriminalitet - mer ska jag inte berätta!
Gå och se den - oavsett om ni läst Neapelsviten eller inte - SÅ BRA!