Årets hemresa 1
Under flera år har vi kört bil ner till Portugal på hösten, och sedan hem till Sverige en annan väg på våren. Förra våren hann jag inte skriva om hemresan. Då tog vi en ny rutt genom Tjeckien och Polen, med avslutande färja från Gdansk till Nynäshamn. Vi bodde på fina slott, besökte nya platser och för oss dittills okända vindistrikt - men de bilderna får vila i telefonen.
På våren är det alltid så mycket som händer - inte bara för oss, utan för alla. Det är svårt att hinna med att skriva när schemat är fullt. I år tog vi åter en annan väg, och trots att det var några veckor sedan minns jag faktiskt det mesta.
Första biten av resan var det jag som körde och Anders fotograferade de ändlösa gula buskagen av mimosa längs den spanska motorvägen, liksom ett par motorvägstjurar. Nu har hans mobil gått sönder och alla bilder försvunnit med den, så jag inleder med de sista bilder jag tog innan vi körde österut: Vild blomsteräng vid verkstan medan jag väntade på att Anders Fiat Punto skulle bli klar. Han hade själv råkat buckla till den genom att ge bakluckan en bredsida med höften då den inte stängdes riktigt, utan att se att det låg en golfklubba i vägen. Höften höll, bucklan är fixad och nu står bilen i garaget i väntan på att vi kommer tillbaka.
Jag brukar köra på de vanligtvis fina motorvägarna i Spanien. Anders tycker att det är långtråkigt. Denna gång var första sträckan i betydligt sämre skick än normalt, asfalten full med gropar och hastighetsbegränsningar på grund av dåligt underlag. Det var skönt att komma fram till första stoppet, en vintillverkare med vidhängande hotell och restaurang i Villarrobledo som ligger i inlandet, mellan Madrid och Alicante .
Den unge mannen som tog emot oss blev mycket glad när han insåg att vi hellre pratade engelska än spanska. Han skulle på utbytestermin till Australien i sina arkitekturstudier, och behövde verkligen öva på språket. Eftersom det var lördagkväll var restaurangen nästan fullbokad, men om vi kom tidigt skulle han kunna fixa ett bord. Tidigt för spanjorer är sent för oss svenskar, så vi gick bara upp på rummet, fräschade till oss lite och sen tog vi varsitt glas av det vin han rekommenderade i baren medan vi väntade på att restaurangen skulle öppna. Även i övrigt följde vi hans rekommendationer, och fick ett par extrarätter som inte stod på menyn på köpet. Först var det lokal ost med bröd och olivolja, sedan följde en liten sallad i snäckskal och så kom vi till det som han rekommenderade med mest eftertryck.
Det var nämligen kronärtskockssäsong, och just då var traktens primörer perfekta. Jag gillar kronärtskockor även i vanliga fall, men detta var den godaste jag ätit. En hel färsk kardborre gratinerad med ost, örter och knaprig pata negra. Såå gott! Inget snack om att lämna några hårda och taggiga blad som man brukar, vi slukade allt. När det gällde vinerna tog vi också det killen rekommenderade av deras egna viner - perfekt!
Till huvudrätt valde jag en fisk- och skaldjursrätt medan Anders var inne på menyns dyraste rätt, någon oxfilé eller entrecote. Nej, nej, sa killen, det där är bara dyrt och du har säkert ätit det förut, jag tycker du ska ta spädgriskotletter i stället, tillredda på lokalt vis. De smälter i munnen och smakar underbart! Anders lydde och blev helt nöjd. Min mat var också mycket god.
Efterrätter tog vi två olika och smakade på varandras. Tror det var tiramisu och någon fruktpaj med vaniljsås. Också goda, men dem blev det inget foto på. Jag var trött och hade nog druckit för mycket vin pga vätskebrist efter nonstop-körningen från Portugal. Sedan somnade vi gott i en av de bredaste och skönaste dubbelsängar jag sovit i, medan traktens folk kom i olika stora grupper för att avnjuta lördagmiddagen. När vi kom fram sent på eftemiddagen hade orten sett stillsam och folktom ut, men ryktet om god mat och gott vin var tydligen vida spritt i grannskapet.
Följande morgon åt vi frukost på hotellet. För ovanlighets skull fanns det ingen frukostmeny, och det var inte heller buffé som nog är vanligast nuförtiden. Servitrisen frågade helt enkelt vad vi ville ha, och på en blandning av engelska och spanska lyckades vi önska oss lite av varje. Mätta och nöjda gav vi oss vidare norrut, nu på vägar i bättre skick än i början. Vi hade funderat på att ta vägen över Andorra, men det var fortfarande mycket snö där och vi har inga snökedjor. Dubbdäck tror jag bara man har i Nordeuropa, och det är i alla fall iget att släpa med sig till Portugal. I stället får man anpassa vägvalet, så vi höll oss nära medelhavskusten - med längtansfulla blickar på de vackra vita topparna.