Dödens piloter av John Castle och Arthur Hailey
När min man och jag träffades för över 50 år sedan var vi diametralt olika. Han var bara intresserad av en enda sak: Sport. Inte att titta på andra som sportar, utan enbart att utöva själv - alla tänkbara sporter!
Jag var intresserad av allt möjligt; konst, musik, naturvetenskap, geografi, historia - men framför allt av litteratur. Alltid hade jag en eller flera böcker på gång, både skönlitteratur och fackböcker. Anders hade lyckats läsa ut en enda bok: Dödens piloter. Alla andra böcker tappade han snabbt intresset för, men klarade sig ändå genom litteraturundervisningen. De snälla duktiga flickorna i klassen berättade det väsentliga för honom på rasterna före läxförhören - och lärarna gick på det.
Dödens piloter är ändå en speciell bok, inte bara för att den lyckades bibehålla hans intresse ända till slutet, utan också för att den hade avgörande betydelse för hans yrkesval. (The pen is mightier than the sword...)
Boken utkom redan 1958 i USA under den betydligt mer passande titeln Flight into danger. På svenska kom den året efter. Jag försökte få tag på den till Anders födelsedag, men hittade den bara på begagnat-sajter. Fram till slutet på 70-talet verkar det ha kommit nya upplagor, men den jag till slut lånade på biblioteket var ett nött ex från 1959.
Omslaget känns daterat. Ett 4-motorigt plan mot gulbeige himmel över en bergskedja med en havsvik och ett vitt flygledartorn i förgrunden. Det passar perfekt, för historien har också åldrats.
Berättelsen inleds när huvudpersonen George Spencer har problem att ta sig till Vancouver. Han måste snabbt dit för att fixa en storaffär i lastbilsbranchen. Alla reguljära flygstolar är utsålda, men slutligen lyckas han få följa med en charterflight som ska transportera ett gäng fotbollsentusiaster till en viktig match. Vädert är dåligt och flighten kraftigt försenad. Spencer får den sista platsen i planet, och så småningom kommer de upp i luften.
Den enda flygvärdinnan Janet Benson börjar servera en sen middag. Valet står mellan lammkotletter och lax. Snart börjar några av passagerarna insjukna. De blir kallsvettiga, illamående och mår gradvis allt sämre. Lyckligtvis finns en läkare ombord. Med lugn auktoritet tar han kontrollen över läget i kabinen, och inser snart att alla de sjuka ätit lax. Genom en olycklig slump har både styrman och kapten också ätit lax... Samtidigt kommer de in i kraftig turbulens, och styrman som åt först är redan medvetslös. (Ni som sett parodin Titta vi flyger! minns säkert scenen där kaptenen tittar ner på sin tallrik med fiskskelettet och kommer till insikt om den annalkande katastrofen.)
När kaptenen också blir dålig letar man desperat efter någon flygkunnig. George Spencer hade flugit enmotoriga jaktplan under kriget, men det var länge sedan ...och något helt annat än ett fyramotorigt trafikflygplan. Han går dock med på att försöka landa planet med hjälp av chefspiloten från ett annat bolag som ska prata ner honom från marken.
Det märks tydligt att berättelsen har många år på nacken, men den är ändå intressant. Det röks otroligt mycket och fördomarna haglar. Översättningen är ibland ganska konstig, och det flygtekniska är inte alltid korrekt återgivet. Ibland stannade jag upp och läste ett stycke högt för Anders och frågade " vad menar de här" eller "går det verkligen till så ?"
Som sammanfattning är det en riktigt spännande historia och ett intressant tidsdokument. När vi åkte på semester i början av vårt förhållande hoppades Anders alltid att piloterna skulle bli sjuka så att han (med A-certifikat) skulle få chansen att försöka landa. Till slut blev han kapten på 747 och fick landa oräkneliga gånger - utan matförgiftningar och krislägen.