Jakten på Igeltjärn
När vi kom till vår by i Hälsingland för 24 år sedan var närmsta trakten outforskad av oss. Min man Anders (och senare även jag) hade tillbringat mycket tid i Delsbo, där hans föräldrar hade sommarställe, men Nordanstigs kommun var helt ny mark.
Närområdets skogar lärde vi snabbt känna genom bär- och svampplockning, men längre bort var det sämre ställt. För kanske femton år sedan hade min man med hjälp av "grösaksblad" försökt hitta till en liten sjö inne i skogen på egen hand utan att lyckas.
Då jag senast kom upp med tåg och buss, och hade sett fram emot att läsa ut min bok i hängmattan sa han:
- Jag ska äntligen leta rätt på Igeltjärn, ska du med?
Eftersom jag skrivit om hur illa det kan gå när män i övre medelåldern ger sig ut ensamma i skogen, tänkte jag att det var bäst att följa med. Stuka foten, skada ett knä eller trilla ner för en brant kan även de vältränade och skogsvana göra, oavsett om man har fiender eller inte.
Vi tog fyrhjulingen upp i skogen och körde så långt det gick. När vi lämnade den fungerade GPS:en i mobilen och vi tog ut en ungefärlig riktning i den täta skogen. Vi klev över en halvt uttorkad bäck, men enligt våra beräkningar kunde det inte vara den som ledde till Igeltjärn. Den gick vinkelrätt mot vad den rätta skulle ha gjort, men då hade redan vi tappat mobiltäckningen så inget var självklart längre. Skogen tätnade och efter ett tag blev det tät björksly. På björkbladen syntes något starkt ceriserött som jag inte sett förut. Det såg inte ut som vare sig bladlöss eller mögel, utan snarare någonting innuti bladen.
Vi trängde fram genom björkslyt. Jag tänkte på hur min kommissarie Jasmina och hennes kollegor letade sig fram till myren i Hennings sista jakt . När jag spanade genom de täta snåren fick jag syn på döda tallstammar genom bladverket. De brukar ju kanta myrmarken, så vi kämpade oss igenom åt det hållet.
Och mycket riktigt, omgiven av torrfuror låg den lilla sjön där, kantad av myrmark med ängsull. Absolut ingen badsjö, för när vi försökte gå nära vattnet blev vi nästan av med stövlarna i den sugande blötmossan. Trollsländor, dagsländor och och andra flygfän surrade omkring. Enstaka hjortronplantor växte här och där, och skvattram och tranbärsblom. Tranbär vet jag ingen som plockar, men tranbärsdricka importerad från USA finns i varenda snabbköp. Där odlar och skördar de tranbär i industriell skala, inte bara i cranberry sauce till kalkonen vid Thanksgiving utan för konsumtion året om. De anses vara ett av "superbären" som hjälper mot det mesta. Med rikligt innehåll av antioxidanter, vitaminer och mineraler saluförs de torkade och som kapslar eller pulver.
Nu när jag vet var det växer tranbär ska jag försöka leta mig dit igen i höst och plocka - färska tranbär har jag aldrig smakat!
Vägen tillbaka var något lättare eftersom vi följde den rätta bäcken mot civilisationen. Lätt att gå var inte nu heller, för det var täta snår runt bäcken. Till slut skymtade vi den röda fyrhjulingen mellan stammar och busk. Det var tur att jag följde med, utan min gamla scoutkänsla för riktningar tror jag inte Anders hade hittat den lilla sjön nu heller.
Väl hemma med fungerande internet googlade jag på röda björkblad. De förorsakas av ett pyttelitet gallkvalster (spindeldjur) som heter Eriophyes longisetosus och lever inuti björkbladen. Det kallas för Gökblod, för förr i tiden trodde man att det var göken som spydde blod på björkarna. Varför den troddes spy blod fanns det ingen information om, däremot en massa andra idéer om förutsägelser kopplade till gökens karakteristiska läte. Västergök är bästergök!