Paradiset av Abdulrazak Gurnah
Varje års Nobelpristagare brukar jag försöka läsa. Ofta är det något nytt, fascinerande som inte liknar det man läst förut - men ibland kan det vara heltrist eller obegripligt. (Enligt min åsikt är Nobelpristarna oftast intressantare än August-dito. Flera av dem har jag faktiskt inte ens orkat läsa ut!)
Den första Nobelpristagare jag minns att jag läste var Yasunari Kawabata som hedrades redan 1968. Då var jag ung och tog mig an läsandet med en viss vördnad, men snart drogs jag in i de fantastiska historierna som utspelades i en för mig ny värld. Jag läste flera böcker av Kawabata och bestämde mig för att någon gång resa till Japan och framför allt till Kyoto - denna förtrollade, fantastiska gamla kejsarstad. Sorgligt nog begick Kawabata självmord några år efter att han fått priset. Kanske var det svårt att leva upp till rollen som en av världens främsta författare?
(Sedan dess har jag besökt Japan flera gånger, och också kommit till Kyoto - men det har huvudsakligen varit i tjänsten med begränsad fritid. Jag reser gärna tillbaka och utforskar mera när/om det går!)
När Abdulrazak Gurnah annonserades som årets Nobelprisvinnare i litteratur var det säkert någon som ropade "Äntligen!", men de flesta kände inte alls till honom. Inte ens de stora bokhandlarna hade någon titel till salu när jag kollade i samband med tillkännagivandet, och jag förmodar att lilla Celanders förlag blev tvugna att liera sig med Bonniers för att hinna få fram ett tillräckligt antal böcker till jul. Valet av pristagare sades vara "politiskt korrekt" ur ett postkolonialt identitetsperspektiv - men det är faktiskt en riktigt bra författare också!
Omslagsbilden till Paradiset är en stiliserad djungel i mörka röda toner, som troligen ska föra tankarna till de heta, fuktiga delarna av Afrika där berättelsen utspelar sig. Gurnah själv är från Zanzibar men bor sedan länge i Storbritanien. Trots att det aldrig sägs, antar jag att Tanzania (och möjligen delar av Kenya) utgör miljön.
Huvudpersonen är Yusuf, som är tolv år gammal i början av boken. Man får följa hans upplevelser; det finns ingen berättarröst som ger bakgrunder eller förklaringar. Yusuf berättar vad som händer honom, hur han ser på omvärlden och vad människorna runt omkring honom säger och gör. Läsaren vet inte när, var eller varför - man vet bara det Yusuf vet, eller tror sig veta.
Yusufs far har en skuld till den kringresande handelsmannen Aziz, och därför får Yusuf följa med handelsmannen som "skuldslav". Till en början tror Yusuf att Aziz är hans förmögne farbror, men med tiden inser han hur det ligger till. Först arbetar han i en butik vid kusten, men senare får han följa med på en lång handelsexpedition till inlandet. Otroliga strapatser, våld och grymheter berättas i en saklig, neutral ton. Folk blir lurade, bestulna, mördade, misshandlade eller sålda - men det sådant livet är, guds vilja och ödet avgör.
De flesta i berättelsen förefaller vara muslimer, några är araber men andra är av afrikanskt ursprung. De föraktar och fruktar "vildarna" i inlandet med sina primitiva religioner, men värst är européerna, som många aldrig sett utan bara hört talas om - och då särskilt tyskarna som verkar grymma och effektiva, men sjukligt bleka och obeskrivligt fula.
Yusuf får ofta höra att han är en ovanligt vacker pojke, och både kvinnor och män attraheras av honom. Flera påpekar att han är vuxen nog att gifta sig. Själv har han svårt att hantera detta. Vad som är skam, vanära, heder, skuld, plikt eller öde är inte solklart, men han navigerar så gott han kan.
Paradiset i titeln syftar på Aziz vackra trädgård, med svalkande dammar, höga träd, fågelsång och undersköna blommor. Yusuf brukar hjälpa den gamle trädgårdsmästaren mzee Hamdani att rensa ogräs och bära vatten. Det är ingenting som ingår i hans sysslor, eller som trädgårdsmästaren bett honom om - utan något han gör för att han vill, för att det bereder honom glädje. Annars är han ganska desillusionerad när det gäller livet och framtidsutsikterna.
Jag tycker att Paradiset är en fantastisk bok. Om man inte varit i Afrika är läsning av boken ett enkelt sätt att ta sig dit, man får en inblick i ett annat tänkesätt, en acceptans av sakernas tillstånd och samtidigt en känsla av lugn. Det som sker, det sker. Inshallah!