Eufori av Elin Cullhed
Äntligen kommer ett bokinlägg: Elin Cullheds bok Eufori är en skönlitterär skapelse som bygger på Sylvia Plaths liv - alltså ingen biografi. Den belönades med Augustpriset 2021, och är en sådan roman som alla litteraturintresserade bör läsa.Och naturligtvis borde man också läsa Plaths Glaskupan, men det har jag inte gjort ännu. Från litteraturhistorien i skolan minns jag bara att hon kämpade mellan förväntningarna på en kvinna, hustru och mor och längtan efter att skriva - och att hon begick självmord ganska ung.
Omslaget är närmast non-figurativt i svart-vitt-grått med cerise. Det skulle kunna vara en vulkan som erupterar, men nu när jag läst boken tror jag mer på att det är Sylvias mjölkstinna bröst som i eufori sprutar modersmjölk åt den lille sonen Nicholas.
Eufori är , som det brukar heta, en "drabbande" bok. Det är mycket skickligt av en nutida författare att lyckas leva sig in tankar och känslor hos en person som gick bort 20 år innan hon själv föddes. Man tror att man sitter inne i Sylvia Plaths huvud och upplever all den frustration och ambivalens som hon känner.
Lite bakgrund - som ni säkert känner till, men som var höljd i glömska för mig: Sylvia Plath var en amerikansk poet och författare , född 1932 och död 1963. Sannolikt led hon av bipolär sjukdom, och gjorde ett första självmordsförsök redan 1953. Efter en tid på mentalsjukhus repade hon sig och fick ett stipendium till Cambridge. Hon gifte sig med den kände engelske poeten Ted Hughes 1956. Tillsammans bosatte de sig i London, men flyttade sedan de fått en dotter till en gammal prästgård på landsbygden i Devon. Plath trivdes inte på landet, inte heller med det engelska klimatet och traditionalismen. Hon längtade tillbaka till Amerika - eller åtminstone till London, där det ändå fanns kultur och umgänge.
Berättelsen börjar med att lista sju skäl att inte dö. Sedan hoppar man tillbaka ett år, till tiden då de nyligen flyttat ut på landet. Man får följa henne genom bra dagar och dåliga. Paret försöker balansera bådas skrivande mot allt som behöver göras med hus och trädgård och omhändertagandet av den lilla dottern Frieda. Så blir Plath gravid på nytt, föder en son och får ännu svårare att finna tid för författandet. Det hon skriver mest är brev till modern i USA. Hon beskriver hur lycklig hon är, och hur fantastiskt hennes liv på engelska landsbygden är. Relationen till modern är ansträngd, och den Plath främst vill övertyga om den idylliska lyckan är nog sig själv.
Gradvis blir livet besvärligare att hantera och de ljusa stunderna allt färre. Plaths förväntningar på hur livet ska bli infrias sällan, men ibland får hon ny energi och tar oväntade initiativ.
Alla som försökt balansera omgivningens förväntningar mot sina egna intressen kommer att känna igen sig - men i Plaths fall blir det svårare än för de flesta. Det är smärtsamt att läsa om hennes väg mot sammanbrottet - men mycket intressant!
Aftonbladets recensent skrev : "En suverän roman som visar att litteraturen kan besegra döden." I första halvan av meningen kan jag hålla med, men jag förstår inte hur döden skulle kunna besegras?