Ålevangeliet på Folkoperan
Den August-prisade boken Ålevangeliet av Patrik Svensson skrev jag om 2021-10-26. Tyvärr har omslagsbilden fallit ur blogginlägget, och boken är ute på cirkulation bland mina vänner. Men läs gärna vad jag skrev ifall ni funderar på att se Folkoperans föreställning!
När jag såg den stackars gula ålen som formats till en G-klav på affischerna i tunnelbanan, tänkte jag "Det här var det knäppaste jag sett! Hur kan någon komma på idén att göra opera av Ålevangeliet?" Var det ett försök att kommersialisera detta ovanliga mästerverk? Så fort något blir populärt ska man numera suga ut det mesta ur det: Del 2, 3 och 4, prequel och spin-off-historier med bifigurerna. Om den ursprungliga författaren tröttnar, kan man kontraktera en ny. Böcker, filmer och TV-serier, klädkollektioner och allehanda merchandise - allt som går att sälja!
Men så såg jag att det var Stina Oscarsson som skrivit librettot och blev nyfiken. Frågan kvarstod förstås - hur kan ens Oscarsson göra opera av Ålevangeliet? Redan som litteratur är den ganska udda - med historia, vetenskapliga fakta, skrönor, traditioner, relationer och dystra framtidsutsikter om vartannat. Ett i sanning djärvt företag!
Jag såg föreställningen tillsammans med två gamla vänner. Dessvärre hade ingen av dem läst boken, vilket försvårade förståelsen avsevärt. Musiken, sången och scenintrycket uppskattade de - men en textmaskin hade givit ytterligare dimensioner.
Emmy Lindström har komponerat musiken. Vackert, lättlyssnat, meditativt och med inslag av både folkmusik och världsmusik. En rollfigur som vi enades om måste vara ålen smög omkring med någon sorts bärbar blåsinstrument-synt som kallades ewi. Svartklädd, med keps och tåstumpor, frambringade han mystiska ljud och mer igen igenkännbara flöjttoner. Sättet han rörde sig på, oftast i profil, påminde lite om hieroglyfer, vilket förstärkte intrycket av mysticism.
Naturligtvis var pappan och sonen från boken med, liksom en representant för vetenskapen. Det var många oratorielika körinslag och det som framgick klarast var "Förtvivla! Förtvivla, människa, förtvivla!" Och visst finns det anledning för mänskligheten att förtvivla när gamla folkliga traditioner som ålagillet dör ut - och dessutom ålen själv!
När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att Folkoperan mailat librettot till mig före föreställningen. Synd att jag inte upptäckte det i tid - det hade gjort det lättare att hänga med i den gåtfulla berättelsen.Men faktum kvarstår: Ingen har sett vuxna ålar i Sargassohavet, och ingen har någonsin sett dem fortplanta sig.
Sammanfattning: En originell, vacker och njutbar uppsättning som väcker frågor!