Storytelling i Tällberg - igen!
Även denna trettonhelg arrangerade kulturens stöttepelare Birgitta Baud de populära "Storytelling-dagarna" i Dalarna. Förra årets evenemang skrev jag om 2024--01-12, och då var det riktigt kallt och klart. I år var det kanske tio minusgrader mindre, men vi hann inte med några längre promenader i alla fall. Programmet var digert, deltagarna flera än någonsin och som vanligt var Lundells Bokhandel på plats, både med böcker av deltagande författare och sådana som dessa rekommenderat.
I år fick jag chansen att prata om mina författardrömmar och Hennings sista jakt. Skälet till det var att jag gett min debutroman till Birgitta Baud, och den hjälpt henne att härda ut under en ovanligt jobbig flygresa. När jag träffade henne sa hon att hon skulle be Lundins bokhandel ta in den till Tällbergsdagarna. "Men då måste ju jag säga något, annars kommer ingen köpa den" sa jag. Så blev det. Första kvällen stod jag i den röda konferensbyggnaden Greenverket och berättade om min väg från författardröm till publicering - och några ex av "Henning" blev faktiskt sålda.
När vi kom upp hade isen på Siljan ännu inte lagt sig, men den frös till första natten. Då vi öppnade dörren till föreläsningssalen i pauserna fick vi samma vackra utsikt som Dalahästen vid dörren.
Programmets tema detta år var teater, och inleddes med "Den siste teaterdirektören". Boken tilldelades Stora Journalistpriset 2024 och författaren Johan Hilton intervjuades om dess tillkomst av Birgitta Baud. Den handlar om Benny Fredrikssons liv och karriär. Som trettonåring bestämde han sig för att det var på teatern han ville vara - inte nödvändigtvis på scenen, han älskade hela miljön. Första teaterjobbet var att riva biljetter och hur karriären slutade i svallvågorna runt "me too" är allom bekant. Ett fascinerande liv med sorgligt slut!
Därefter samtalade skådespelaren Jonas Karlsson och journalisten/författaren Ellinor Skagegård om Jonas skiftande liv på scenen. Vi fick ta del av bilder och filmklipp; från "roliga timmen" till filmdebuten som barnhemsbarn utan repliker i Rasmus på luffen, teater- och filmroller som t.ex. skinhead, julhund, karriärpolis, Rickard III och Charlie Babbitt i Rain Man. Samtidigt balanserar han med papparollen och författande. Skickligt och mångsidigt!
Efter lunch blev det mera om teater. Svante Weyler intervjuade Elisabeth Åsbrink om boken Smärtpunkten. Den handlar om den kontroversiella pjäsen 7:3 . Lars Norén skrev och lät uppföra stycket i samarbete med tre grovt kriminella män internerade på Tidaholmsanstalten. Senare ledde teaterprojektet till Malexandermorden 1999. Att två av internerna/skådespelarna hade uttalat nazistiska tankar har inte riktigt framkommit tidigare, och frågor om skuld och ansvar lyfts. Intressant och skrämmande!
Eftermiddagen avslutades med teaterberättelsen "Jag tror det är vår därute" som framfördes av skådespelaren Maria Sundbom. En mycket stark prestation! Sundbom har turnerat landet runt med stycket, och det måste ha varit otroligt krävande. Att stå ensam på scenen i över en timme och framföra en monolog om en kvinna vars tvillingflickor försvinner utan att någonsin återfinnas.
Berättelsen är baserad på ett verkligt fall, där en italiensk kvinna gifte sig med en tyskschweizisk man som visade sig vara kontrollerande och udda (säkerligen med det som idag kallas NPF). Hela stycket var hjärtskärande - hur den schweiziska polisen nonchalerade hustruns misstankar mot maken eftersom han var en pålitlig schweizare, och hur hon själv som italienska misstänkliggjordes... Mycket bra, men även vi i publiken blev alldeles slut och måste vila en stund före middagen.
Jag hade tur vid rumsfördelningen denna gång och fick en tvårumslägenhet i ett annex. I badrummet fanns en duschkabin de luxe. Tyvärr saknades bruksanvisning, men efter envist tryckande på kontrollpanelen fick jag igång handduschen och ett insprut av varm ånga runt fötterna. Alla massage-munstycken i tak och väggar höll sig lugna utan minsta droppe trots att jag tryckte och vred på allt. Men det var skönt med ångan i duschen ändå!
Mat och vin är ett viktigt inslag i Storytelling-dagarna. Arrangörens bakgrund i restaurangbranschen lyser igenom, liksom hennes och flera av stamgästernas vinintresse. Vad vinerna hette har jag glömt trots att jag satt bredvid vinexperten Lars Torstenson. Denna middag serverades carpaccio på souvas (tunnskuret saltat och lättrökt renkött) som entré och huvudrätten var en bouillabaisse-inspirerad fiskgryta. Precis i min smak!
Trettondagsafton inleddes med "Tankar om livet i den tredje åldern." Tidningsmannen Joachim Berner pratade om sin bok med förläggaren/kulturskribenten Björn Linnell. Det var intressant att höra om hans färd från rollen publicistiskt underbarn genom motgångarna senare i livet. Humoristiskt och fullt av självinsikt!
Favoriten Lena Andersson hade två programpunkter denna förmiddag. Först diskuterade hon sin nya bok "Människan under renovering" med Lars Torstenson. Boken innehåller texter från 2022 och 2023, många av dem publicerade i SvD. Flera gladde mig då jag läste dem i tidningen - så skönt när någon offentligt säger vad hon tycker, istället för att ängsligt hålla sig i åsiktskorridoren! Många av krönikorna ledde till hetsigt känslosam debatt, givetvis utan sak-argument mot Anderssons åsikter.
Andra programpunkten var en imponerande intervju av journalisten Tom Alandh. Han hade läst om Lena Anderssons samlade verk och ställde initierade frågor och läste upp valda utdrag ur böckerna. Andersson själv läste också ett avsnitt som Alandh valt ut. Riktigt roligt och mycket bra.
Själv blev jag intresserad av hennes tidiga böcker som kom före genombrottet med "Egenmäktigt förfarande". Tyvärr fanns de inte med på Lundells bokbord, men de ska finnas på nätet. Tills jag får tag på dem ska jag leta fram " Studie i mänskligt beteende" och läsa om den. (Jag skrev om den i bloggen 2023-11-25.)
På eftermiddagen intervjuades TV-journalisten Anna Hedenmo av Lars Torstenson om sin bok "Solitär". Den handlar om journalisten Anette Kullenbergs liv och gärning. Kullenberg känner jag bara till till utseendet. Tydligen var hon mer kontroversiell än jag insett, och gick bort i covid-19 för ett par år sedan.
Sedan kom Elisabeth Åsbrink och Svante Weyler tillbaka i samtal om den nyutkomna boken Gloria. Åsbrink har skrivit den tillsammans med bokens huvudperson Gloria Ray Karlmark. Den handlar om "The Little Rock Nine" , det vill säga de nio färgade elever som antagits 1957 till den tidigare helvita skolan Little Rock Central High School i Arkansas. Redan 1954 hade Högsta Domstolen slagit fast att rassegregation i skolor stred mot den amerikanska grundlagen, men delstatsregeringen tyckte annorlunda. Dramatiskt och känslosamt om en tid som inte ligger alltför långt bort i historien. Gloria Ray gifte sig med en svensk studiekamrat och bor sedan länge i Sverige.
Finalpunkten på programmet var när Jonas Karlsson återkom i rollen som författare. Han läste högt ur sin novellsamling "Nya människor i fel ordning". Roligt och uppiggande att efter en lång dag att få lära känna "Farbror Kent"! En novell med oväntad knorr på slutet om den övertrevlige Farbror Kent som släktens alla barn och de flesta vuxna avgudar.
På kvällen var det festmiddag med underhållning i teaterns tecken. Temat var Black & White och de flesta var lydigt klädda i svartvitt. Vissa tog dock det säkra före det osäkra och gav sig hemåt redan samma kväll - SMHI hade varnat för snökaos under Trettondagen!
Vi stannade lugnt kvar och förlitade oss på prognosers osäkerhet och SJ. Därmed fick vi njuta av jordärtsskockssoppa med syrade kantareller, hjortsadel och passionsfruktsfromage med blåbär - och utmärkta viner, förstås!
Sedan var det tipstävling om musikaler. Johan och Annika Lindström stod för pianomusik och sång. Inte alltid lätt att lista ut vilken författare som stod bakom verken som utgjorde grunden till librettot, men man tävlade i par så då blev det lättare...
Ovädret drabbade inte Dalarna med full kraft förrän vi rest därifrån, så vi kom nästan hem enligt tidtabell.
Trettonhelgen med Storytelling i Tällberg är något som jag verkligen kan rekommendera. Först till kvarn gäller, och man anmäler sig redan tidigt på hösten. I år var det betydligt flera deltagare än förra året, och fler får knappast plats. Men det är förstås roligt att intresset är så stort. I år var det också jämnare könsfördelning - annars får man ju alltid höra att det bara är medelålders kvinnor som är kulturbärare!