maggismix.blogg.se

Agota Kristofs författarskap har hyllats av många, men för mig har det hittills inte blivit av att läsa något av henne. När samlingsvolymen med trilogin om tvillingbröderna Claus och Lucas låg bland författarnas rekommendationer på bokbordet i Tällberg (se 2025-01-10) kunde jag inte låta bli att köpa den. Den första boken utkom på franska redan 1985, men den svenska översättningen dröjde till 2019. 

Kristof föddes i Ungern 1935 och flydde som 21-åring efter landets upprorsförsök mot Sovjetmakten. Till fots gick hon med sin make och en 4-månaders dotter över gränsen mot Österrike. Planen var att så småningom bosätta sig i USA där de hade släktingar, men istället blev de kvar i Schweiz.

Redan som barn hade Kristof skrivit, men i exil blev det svårare. Hon började skriva lyrik på ungerska, men insåg att hennes dikter skulle få svårt att nå läsarna. Med möda lärde hon sig franska och hade ett lexikon ständigt till hands då hon skrev. I korta exakta meningar utan onödiga ord beskrev hon traumatiska händelser under sin barn- och ungdom. Språket är avskalat och objektivt, utan känslor eller subjektiva tolkningar. Kristof gick bort redan 2011, innan hennes böcker hunnit uppmärksammas internationellt och översättas till över trettio språk. Annars hade hon varit en klar Nobelpriskandidat!

Omslaget pryds ett gammalt kolorerat fotografi. Tvillingbröder i likadana dubbelknäppta kavajer och rödtonat hår håller i en bok. Den ene sneglar ner i boken medan den andre tittar upp mot fotografen. De håller om varandra och ser lite glatt busiga ut, som om de delar en hemlighet.

 

Den första boken i trilogin heter Den stora skrivboken, och det är förmodligen den bröderna håller i på omslagsfotot. Berättelsen börjar då pojkarna blir dumpade hos sin mormor som de inte träffat tidigare i en liten by på landsbygden. De har rest långt från den stora staden med sin mor, för där kan barn inte längre bo.  Kriget pågår, det finns ingen mat och staden bombas dag och natt. Pojkarnas pappa är vid fronten och har inte hörts av på ett halvår. Mamman och mormorn har varit osams en längre tid, och mormorn kallar pojkarna för horungar. Själv kallas mormor för Häxan, för det ryktas i byn att hon har tagit livet av sin man. Mormor är definitivt inte glad över att få ansvaret för sina barnbarn.

Tvillingarna lär sig att utföra de sysslor deras mormor ålägger dem. De studerar också sin fars stora ordbok och Bibeln. De har lektioner i rättstavning, uppsatsskrivning, läsning, huvudräkning, matematik och minnesträning. De övar också på att uthärda smärta och att lära sig allt möjligt som kan vara användbart för att kunna överleva. Någon lärare har de inte.

Allt de lär sig och de observationer de gör skriver de ner i den stora skrivboken, men det de skriver måste vara sant. De tillåter sig inga känslor eller värderingar, de får bara registrera sådant som de ser, hör eller gör. 

Kristof beskriver också allt som inträffar utan känslor. Exempelvis när pojkarna hittar en död soldat vid kanten av ett bombhål i skogen: "Han är fortfarande hel, det är bara ögonen som fattas på grund av korparna". Pojkarna tar hans gevär, patroner och handgranater och gömmer dem utan att berätta för någon.

Min ursprungliga tanke var att läsa del ett i trilogin, och sedan växla av med något annat, för att läsa hela serier i sträck är ju inte riktigt min grej. Men när jag väl var fast i de hemska livsödena var jag tvungen att fortsätta. Den första boken är skriven i vi-form, som om tvillingarna tillsammans genomgår alla prövningar, i den andra är det Lucas som följs till vuxen ålder och den tredje delen berättas ur Claus perspektiv.

Jag blir tveksam om vad som egentligen är sant - och givetvis är inget helt sant eftersom det är en roman... Men vad hände innan pojkarna lämnades hos mormor/häxan? Är Claus och Lucas en och samma person? Eller var de två och en av dem lyckades fly till väst? 

Det är nästan så att jag funderar på att läsa om den direkt...detta är en mycket stark historia som inte lämnar en i ro. Att växa upp i krig och misär, och att lära sig överleva utan någon kärlek alls, eller att se dem man älskat dö...det är upplevelser som präglat Kristofs hela liv och författarskap, och som hon förmedlar till läsaren på ett alldeles eget sätt. Mycket bra - läs, läs,läs!!!