Vithet av Jon Fosse
När norrmannen Jon Fosse tilldelades Nobelpriset 2023 hade jag ingen större lust att läsa något av honom. Detta trots att han givit ut runt 40 böcker i olika genrer och översatts till över 50 språk. Hans dramatik sätts upp över hela världen och de flesta verkar ense om att det han skriver är genialt. När han vid Nobelmiddagen berättade att han att han redan många år tidigare haft en dagdröm eller vision av hur han mottog priset, blev det nästan för mycket. Men är man geni så är man, inget att hymla om!
Kortromanen Vithet kom nyss på svenska. I SvDs recension står att den "utan tvekan är ett mästerverk som ytterligare förstärker Jon Fosses Nobelprisstatus, om nu någon skulle tvivla på det."
Eftersom min ambition är att "lära mig skriva av de bästa" föreföll denna lilla skrift på runt 60 sidor vara en lagom munsbit att börja med. I original heter boken Kvitleik, närmast vit-lek, vilket för tankarna till någon annat än den "vithet" som idag mest diskuteras i frågor om mångfald eller rasism.
Omslaget ger dock en klar fingervisning om vilken typ av vithet det handlar om, åtminstone till en början. Fotot av tallkronor mot gråblå himmel ser ut att vara taget från ryggläge i skogen medan snöflingorna singlar ner.
Hela berättelsen är skriven i ett stycke, med korta meningar och många frågor, men inga frågetecken. En djup leda har kommit över jag-personen, så för att pigga upp sig lite ger han sig ut och kör i sin bil. Helt på måfå, i vägskälen tar han höger varannan gång och vänster varannan, vägarna blir smalare och smalare, och till slut kör han fast på en skogsväg. Det börjar både skymma och snöa, och han fryser som aldrig förr. Mot bättre vetande kliver han ur bilen och börjar gå för att hitta hjälp. Det var länge sedan han såg några bebodda hus längs vägen, och han vet inte åt vilket håll han ska gå. Hela tiden resonerar han med sig själv om hur dumt han beter sig."Rena idiotin. Dumheter. Ren och skär dumhet... ...Och så denna snö. Och så denna kyla. För jag fryser. Ja jag fryser verkligen, jag fryser som jag inte kan minnas att jag nånsin har frusit."
Men fastän att han inser att han inte har stora utsikter att hitta hjälp går han vidare, djupare och djupare in i skogen. Han anar konturerna av en vit skepnad, kanske en ängel, möter sina föräldrar som småkäbblar som vanligt, och slutligen eventuellt Gud. Men allt är osäkert och öppet för tolkningar.
De korta meningarna har en speciell rytm, som vågor av tvekan, frågor och minnen. Sannolikt handlar det om att dö, men mest om vägen dit, fram till själva dödsögonblicket - eller?
Språket är enkelt men annorlunda. Det känns väldigt norskt, trots att det är översatt till svenska. Men på svenska blir det en annan innebörd i "bilen min" än i "min bil". "Bilen min" är en speciell bil, bara min, den som jag har någon slags relation till - "min bil" är bara den bil som jag för tillfället har, i raden av många. Mor min och far min känns också mer personligt, men i norskan kanske man säger så jämt?
Boken är så kort, så jag ska inte orda mer om den. I stället rekommenderar jag er att läsa den själva, för i all sin enkelhet är det faktiskt ett mästerverk. Och så småningom ska jag läsa mer av Fosse...