Bukarest 2
Andra dagen i Rumänien hade vi tänkt ta en busstur till Transsylvanien och titta på gamla slott och Draculas hemtrakter. När vi bad receptionisten tipsa om bästa researrangören sa hon att det skulle regna och avrådde oss. "Om man ska åka dit bör det vara vackert väder, för man ska ju promenera i bergen". Vi dubbelkollade alla väderappar. Mycket riktigt - redan regn i Transsylvanien, och snart skulle det komma till Bukarest!
Det fick bli sevärdheter i Bukarest i stället.
Först vill jag kommentera lite om rumänska. Det tillhör de romanska språken som t.ex. latin och italienska, och är delvis begripligt. Man har en förkärlek för ändelsen "-ul", som i exempelvis parkul (park) och bulevardul (boulevard). På både volkaler och konsonanter finns ibland små påhäng som cirkumflex, c-cedilj och andra krumelurer. De påverkar uttalet, men jag struntar i dem eftersom jag inte vet hur man får in dem på tangentbordet och jag antar att de flesta ändå inte bryr sig ... men det ser lite exotiskt ut!
I fortfarande behagligt väder promenerade vi genom gamla stan, över floden Dambovita och till senatspalatset Palatul Parlamentului, parlamentspalatset. Det är världens näst största administrativa byggnad (efter Pentagon), och ett av de dyraste hus som någonsin byggts. Projekteringen inleddes 1978, själva bygget 1984, och för att bereda plats för det hela revs 22 kyrkor från olika kristna inriktningar, 6 synagogor och 30 000 bostadshus. Den enorma kostnaden för projektet medförde elransonering, livsmedelsbrist och misär, och byggnationen var inte färdig då Ceaucescu störtades 1989. Alla planerade delar byggdes inte, och projektet slutfördes så småningom med stöd från EU.
Vi klev in och passerade en säkerhetskontroll. I en stor hall fanns tavlor och marmorskulpturer av Nicolae Razvan Mincu . Skulpturerna var välpolerade modeller, av vilka åtminstone några fanns uppförda i större skala på olika platser runtom i världen. Oljemålningarna var geometriska eller non-figurativa i en dämpad färgskala med mycket guld. Ovan syns "Minnen från den gamla staden" och "Ellips".
När vi tittat färdigt på utställningen gick vi vidare för att köpa biljetter till den guidade turen i den gigantiska byggnaden. Där blev det dessvärre stopp, för man var tvungen att visa passet för att få gå med. Våra pass låg i kassaskåpet på hotellrummet och körkort godtogs inte. Vakten tyckte att vi kunde gå och hämta passen och komma tillbaka till en annan tur, men det orkade vi inte. Lite synd, men man kan ju inte veta vad de tycker att turister förtjänade att se. Det hade varit spännande att se t.ex. underjordiska flykttunneln (som inte hann bli till nytta för Ceaucescu) och den stora port som donerats av Zaires diktator Mobutu Sese Seko - men de kanske inte ingick i turen?
I stället bestämde vi oss för att titta på den stora katedral med guldkupoler som vi skymtat bakom palatset och började traska längs yttermuren.
Den höga muren som omgärdade palatset var delvis redan stadd i sönderfall och armeringsjärnen började krypa fram. Hur långt det var att gå runt området vet jag inte, men det kändes som ett par kilometer. Det visade sig att katedralen vi sett på avstånd låg inne på palatsområdet och att den ännu inte var färdigbyggd...
På ett stort plakat meddelades att projekterandet av Catedrala Nationala påbörjats 20/12 2010, men det stod ingenting om när bygget förväntades bli klart. Nu var de högsta kupolerna färdiga, men enligt ritningen ska ett stort torg omgivet av tornförsedda pelargångar tillkomma. Med tiden kommer det att bli en ersättning för alla de religiösa byggnader som revs för att bereda rum för parlamentspalatset.
Innanför muren stod fruktträd i blom och utanför gick cykelbanor på båda sidor av boulevarden. Lite märkligt att ett ensamt träd sparats mitt i den asfalterade cykelbanan så att cyklisterna måste ge sig ut på gräsmattan!
Den kommunistiskt storslagna arkitekturen med breda boulevarder blev lite enahanda, så vi satte oss i en park och undersökte alternativen. En bit bortom triumfbågen skulle det finnas ett friluftsmuseum, Muzeul National al Satului, som såvitt vi förstod skulle vara lite som Skansen. Vi tog en taxi dit och hamnade i en stor park dit gamla hus från hela Rumänien flyttats.
Ovan ett halvt underjordiskt hus med stampat jordgolv och halmtak. Kanske lättare att hålla värmen nere i jordhålan när vintervinden viner över slätten?
De rödsvarta skinnbaggarna var talrika även här och fanns överallt på trösklar och stenläggningar. Det fanns gamla hus från alla delar av Rumänien och även från områden i angränsande stater som någon gång tillhört landet. De var utspridda över en stor yta, så vi tittade mest på de riktigt gamla med toppiga tak täckta av halm, vass eller träspån. Hus som passar i sagorna, med fina träsniderier och fiffiga detaljer.
Många byggnader för hantverksaktiviteter som knappt förekommer idag hade samlats ihop. Flera drevs med vattenkraft eller vindkraft, andra med handkraft. Det var roligt att försöka gissa vad syftet med olika konstruktioner kunde vara innan vi läste på de förklarande skyltarna. Anläggningar för filtning av ylletyg till exempel, eller druvpressen ovan för vintillverkning. Skickligt snidade träskruvar!
Solen sken fortfarande och vi svalkade oss med varsin lokal getabocksöl innan vi gick vidare genom parken. Här var det lugnt och stilla med få besökare, bara några enstaka trädgårdsmästare som planterade blommor och grönsaker mellan husen.
En snidad portal med flätat staket får avsluta färden bland de gamla husen.
Att få tag på en taxi i eftermiddagstrafiken på de breda och tätt trafikerade boulevarderna var inte lätt, så vi promenerade in mot centrum och hoppade på en buss. Bara att blippa kreditkortet - vad det kostade vet jag inte, men antagligen inte mycket. Vi passerade vårt hotell på shoppinggatan Calea Victoriei och kom ner i gamla stan.
Det var långt mellan busshållplatserna, så vi kom en bra bit ner mot floden innan vi kunde kliva av. Det gjorde ingenting, för på vägen tillbaka upp mot hotellet kom jag ihåg att vi dagen innan promenerat förbi ett ortodoxt kloster som skulle vara sevärt. Bisteria Manastirii Stavropoleos grundades 1724, förstördes i slutet av 1800-talet och renoverades 1904. Det klarade sig undan senare krig och religionsfientlig kommunism och är nu en stilla plats i den annars livliga gamla stan. Klostret besöktes både av bedjande och turister, medan nunnor i svarta dok fladdrade förbi i pelargångarna. Praktfull interiör med fina takmålningar!
Vi gick hem och vilade en stund på hotellet, och när vi kom ut för att äta middag hade regnet kommit till Bukarest. Hotellet tillhandahöll paraplyer, men gatorna var översvämmade och dessutom fulla av gropar, så det gällde att se sig för. Trafiken var tät och det skvätte rätt bra. Vi var förvånade över hur många nya och dyra bilar det fanns i staden - det är ju ett av Europas fattigaste länder. Överallt längs gator och torg stod bilar parkerade, hopträngda och ofta dubbelparkerade. De flesta stod alltså still, men Maserati, Lamborghini, Ferrarri, lyx-Mercedes etc. var betydligt vanligare än i Stockholm. Undrar hur det hänger ihop?
Middagen åt vi på en restaurang som rekommenderats av en rumänsk dam som vi träffade på flygplatsen i Zurich. "Kanske lite turistigt, men bra", sa hon. "Lokalbefolkningen går också dit". Den stora uteserveringen var tom bakom blöta plastskynken, och när vi kom in såg restaurangen helt full ut. I en stor behållare vid dörren fick vi lämna våra hopfällda paraplyer, och så köade vi vid hovmästarnas pulpet. "Ingen reservation?" Men så småningom blev vi ledda nerför källartrappan där det fanns mera plats. Undrar hur många gäster de hade plats för? Både uppe under takmålningarna och nere hos oss i källaren var det stora salar men många runda bord som förgrenade sig mellan pelare under valven.
Portionerna var som vanligt väl tilltagna. Jag orkade knappt hälften av mitt revbensspjäll. Tur att Anders har mera utrymme! Enligt vår korta erfarenhet är rumänsk mat rustik, god, riklig och billig. Inga krusiduller eller finlir, utan rejäl mat att bli mätt på så man kan jobba hårt !
Tror inte att vi orkade efterrätt, men i så fall var den nog inte minnesvärd . Regnet började avta och vi traskade hemåt på den fuktiga stenläggningen. Nästa morgon var det väckning 04:00 för återfärd mot Portugal.