Sista skörden för säsongen - höst i Hälsingland
När vi kom upp till Hälsingland var dagarna klara och vackra. De sällskapliga kvigorna kommer en alltid till mötes när man går ner mot sjön.
Trattkantareller har vi plockat många i år. Trots att det fortfarande finns några paket kvar i frysen sen i fjol är det svårt att låta bli att ge sig ut i svampskogen när solen silas vackert mellan tallstammarna.
De vackraste höstfärgerna på löven har redan gett vika för mestadels gult, men det är vackert ändå.
Och i vägrenarna är mina invasiva vänner lupinerna inne i andra blomningen. På försommaren är det hur många olika färgkombinationer som helst, men på hösten är det bara den blåvita varianten som orkar med en andra vända. Kanske är det den ursprungliga färgen, innan växtförädlarna började experimentera?
Ett annat vackert inslag på hösten är midsommarblomster - dock inte "blomster" utan bladverket som lyser rött i grönskan.
Något som inte är vackert längre är rosenskärorna. Det räcker med en aldrig så liten frostknäpp för att de ska ge upp när de blommar som bäst. Detsamma gällde mina vita solrosor som också var köldkänsliga.
Solrosen är släkt med jordärtsskockan, men de klarar frosten bättre. Höga står de fortfarande gröna och pigga, med blomknoppar som inte hunnit slå ut i år i topparna. Normalt blir det enkla gula blommor som är betydligt mindre än solrosorna.
Kålen klarar kylan bra - ända ner till minus 18 grader enligt nätet. Jag skördade och frös ändå det mesta, för även om kålen tål kyla, klarar den inte hungriga kronhjortar och rådjur. De sparkar bort eventull snö och tuggar i sig allt så det bara blir små stubbar kvar.
Blomkålen verkar växa bäst i kyla. Tidigare på säsongen skördade jag ett pyttelitet huvud som var lagom för min mammas lilla aptit. När jag senare var i Stockholm rapporterade min syster att jag hade en riktigt fin blomkål i landet, och när jag kom upp hade den blivit rekordstor. Fast två huvuden var allt det blev i år, och brysselkålen var som små ärtor när jag åkte för denna gång, så de får väl gå till djurfoder.
Rönnbär är det gott om i år. De lär förebåda en kall och snörik vinter, hur det blir med det lär vi väl få se. Något år var det väldigt gott om snö på höstlovet, så döttrarna med kusiner åkte både skidor och pulka i kohagen.
Rönnbärsgelé lär vara gott till vilt, så i år prövade jag att göra det själv. Jag hittade ett recept på nätet med äpple och syltsocker i, men hittills har jag bara provsmakat lite: Ganska syrligt och lite beskt, men det blir nog bättre tillsammans med mat?
Amiralfjärilen brukar göra precis som vi, dvs flyga till Portugal över vintern. Denna verkade trivas ganska bra i solen bland päronblad och fågelhackade päron. Antar att den ville samla energi inför den långa flygturen. Jag tycker att det låter helt otroligt att fjärilar flyger så långt, men nyligen hörde jag på radio att somliga delar upp resan på två år och stannar första vintern i Tyskland. Märkligt i alla fall!
Påfågelögat hade tagit sig in i matsalen, men fladdrade så energiskt mot rutan att jag släppte ut den. Vi hade väl för varmt inne? Den ska gå i dvala på något svalt, skyddat ställe som vind, uthus eller jordkällare, och vakna igen nästa vår.
I köksfönstret har jag palettblad , som också är otroliga överlevare. De kan klara sig utan vatten i månader och kan se helt eländiga ut men det finns alltid några små skott som man kan skära av och sätta i vatten. Vips har det vuxit ut rötter, och så kan man börja om med en ny planta i en ny kruka och kasta den gamla. Så enkelt, och så tacksamt!
Ringblommorna har ockå klarat första frosten bra. Jag tror att det kan bero på att de är självsådda och av en "ursprunglig" typ. Förra året när jag sått frön ur en påse från handelsträdgården var de allt från mörkorange till ljust gulvita. Många var dubbla utan synliga ståndare och pistiller. Sannolikt har de framodlade hybriderna inte samma anpassningsförmåga och härdighet som vildtypen.
Utsikten ner emot sjön tröttnar jag aldrig på. Den är vacker i dis och dimma också!
Inte direkt klassiskt vacker, men mycket uppskattad var prinsesstårtan från vårt lokala konditori Lilla Mamsen på Lilla Essingen. När storebror Alexander fyllde år fick han en gul tårta med ett blått tåg, och Jennifer önskade sig en ljuslila tårta med regnbåge eller enhörning. Att bygga en enhörning i marsipan är nog inte helt enkelt, men nu fick hon ju blommor och fjärilar på köpet - så hon var helt nöjd!