Harriet Backer på Nationalmuseum
För mig var konstnären Harriet Backer (1845-1932) tidigare okänd. Då hennes verk senast ställdes ut i Stockholm 1925 hyllades hon av en enhällig kritikerkår som "Nordens största målarinna". I sitt hemland Norge har hon alltid haft en stark ställning, något som var ovanligt för kvinnliga konstnärer på den tiden. Under senare år har hängivna konsthistoriker i västvärlden försökt återupprätta heder och ära för åtskilliga begåvade kvinnor som hamnat i skuggan av sina berömda manliga kollegor. Nu är det nästan tvärtom mot tidigare - att vara kvinna verkar i sig vara en merit.
Tillsammans med sin yngre syster Agathe (senare pianist och kompositör), reste Harriet Backer runt i Europa och studerade konst och arkitektur. Som 29-åring bestämde hon sig för att bli konstnärinna. På den tiden var det få konstskolor som var öppna för kvinnor, även om Fruntimmersavdelningen vid Konstakademin i Stockholm slog upp porten/bakdörren redan 1864. Backer utbildade sig under fyra år som privatelev i Munchen, och reste sedan till Paris där hon var verksam i tio år.
Hon debuterade på Parissalongen 1880 med målningen ovan, Solitude (ensamhet). Från början hade hon bara målat en interiör, och intresserade sig för spelet mellan ljuset från fönstret och de skuggiga hörnen. Så fick hon rådet att lägga till en figur. Den åldriga spetsknypplerskan i sin ensamhet gör bilden mera intressant tycker jag.
Backers genombrott i Skandinavien kom med Blå interiör som ställdes ut i Köpenhamn tre år senare. Visst finns det likheter med flera samtida konstnärers verk, men Backer tar ut svängarna lite mera med starkare kontraster och abstrakta färgspel på golv och väggar. Titta bara på den trådsmala vertikala ljusglimten mellan den blåa sammetsgardinen och väggen till höger i bild, och de välbalanserade rödorange accenterna.Nästan realistiskt och impressionistiskt på samma gång!
Då Backer kom hem till Norge på 1890-talet målade hon nationalromantiska motiv i enlighet med tidens mode. Den stora målningen Barndop i Tanum kyrka ansåg hon själv vara ett av hennes viktigaste verk. Även här arbetade hon effektfullt med stora kontraster och starka färger. Man riktigt känner hur föräldrarna kommer in med barnet från det starka ljuset och försommarvärmen till det svala, dunkla och lite unkna kyrkorummet.
Utställningen av Backers verk är omfattande och intressant, så jag råder er att gå dit och titta själva. Vi tog också en snabbtitt på utställningen av den japanske formgivaren Akira Minagawas design för det egna märket Minä perhonen. Allt från kläder till heminredning visas, mycket inspirerat av nordiska och framför allt finska designers. Dessutom hälsade vi på gamla favoriter (som t.ex. albino-ekorren) och tittade på samtida amerikanskt konsthantverk. Efter det satt en rödingfilé med hollandaise, rom, dill och riven pepparrot med ett glas riesling fint.
Trots att vi var proppmätta klämde vi ner varsin toscabakelse också. Den var så mäktig att den krävde tre koppar kaffe, men den var mycket god. Sedan var det dags att ge sig ut i vårvintern.
På promenaden hemåt passerades Grand Hotel som planterat ut sina vårarrangemang trots kyla och lite kvarvarande snö. Urnorna ovan innehåller vita tazetter och dito pärlhyacinter tillsammans med en bonsai-liknande en.
I de långa lådorna utmed hotellets fasad var det också färdigplanterat. Där gick arrangemanget i aprikosrosa. Några hyacinter, en påskliljesläkting och en backsippe-lik blomma hade hunnit få lite färg. Det blir säkert effektfullt när de slår ut helt - måste komma ihåg att gå dit och titta om någon vecka!