Sommar i strandhuset av Veronica Henry
I den gångna helgen var det Feelgood-festival i Sigtuna. Dessvärre hade jag inte tid att vara med, vilket var lite tråkigt för sådana tillställningar är alltid trevliga. Man får träffa kända och okända författare och dessutom en massa trevliga bokälskare. Sist men inte minst får man en rejäl kasse full av intressanta böcker med sig hem.
Just Feelgood-festival har jag bara varit på en gång förut. Jag trodde det var förra sommaren, men när jag kollade bloggen visade det sig att jag skrev om festivalen i Mariefred redan 2022-09-01. Tiden flyger iväg, och jag har inte hunnit läsa hälften av böckerna som jag fick med mig hem då.
Veronica Henry kommer jag ihåg, för hon var en av få författare som bara talade engelska. Hennes Sommar i strandhuset tog jag med mig till landet för jag tänkte att den kunde passa bra i hängmattan. Faktiskt har jag inte lyckats lägga mig i hängmattan alls i år, men på tåget upp och ner till Hälsingland blir det lite läst i alla fall.
Omslaget förmedlar sommar, sand och ljusblå himmel. Dessutom citeras en engelsk recensent som tycker att boken är "den ultimata feelgood-läsningen för stranden". Veronica Henry hade jag aldrig hört talas om förut, än mindre läst något av henne, men hon är tydligen mycket populär och har gett ut ett 20-tal böcker. Inte oväntat bor hon vid havet i Devon...
Som så ofta är både omslaget och den svenska titeln lite missvisande. På engelska heter boken A Wedding at the Beach Hut , och det passar bättre. Och trots att det är feelgood är det inte bara ljusa, trevliga sommardagar på stranden. I själva verket är det både konflikter, hemligheter och hjärtesorg på andra platser än just på stranden.
Huvudpersonen Robyn har nyligen upptäckt att hon är gravid, och därför vill hon och pojkvännen Jake gifta sig snabbt. De vill inte ha något stort och dyrt bröllop, utan ska ta det enkelt och informellt. Jakes familj har ett omodernt strandhus som de använder när de surfar - och det gör de ofta. Robyn brukar också surfa, men tar det lugnare nu när hon är gravid. De bestämmer sig för att ha bröllopet på stranden, och strandhuset rustas upp och fixas till.
Robyn har alltid vetat att hon är adopterad. Då hon fyllde arton fick hon en låda som hennes biologiska mamma lämnat åt henne vid adoptionen, men som hon inte vågat öppna. Det enda Robyn vet om sin biologiska mamma är att hon var mycket ung - men nu när hon själv ska ha barn vill hon veta mer. Samtidigt är hon orolig över hur hennes adoptivföräldrar ska reagera, så hon gör sina efterforskningar i smyg. Parallellt med historien om bröllopsplaneringen, berättas hur det kom sig att Robyns biologiska mamma kände sig tvungen att adoptera bort sitt barn.
På festivalen var det ett panelsamtal om hur feelgoodgenren har förändrats på senare år. Numera är det inte bara rosenskimrande, utan också rejäl svärta .Man väjer inte längre för olycka och sorg, men i grundreceptet ingår att berättelsen ska sluta i en hoppfull ton.
Känslosamt, gripande och spännande!