Granskott, vårbrodd och tjärdoft av Lena Engelmark Embertsén, Ola Engelmark och Fredrik Jonsson.
Boken har även underrubriken Om kärleken till det vilda nordiska köket. Jag fick den som present i våras av Annelie, en av mina äldsta vänner, som fått höra mycket om vårt självhushåll i Hälsingland. I den här boken är det på en helt annan nivå än mina hobbyförsök - det är både livsstil, försörjning och poetisk naturromantik. Författarna har arbetat som kemiingenjör, skogsekolog och Michelinstjärneprydd krögare, och tillsammans är de nu matinnovatörer och författare.
Omslaget är ovanligt rustikt i oblekt tjock kartong, bunden utan rygg med grön tråd. Det är nästan så att man tror att det är hemgjort på Högtorp Gård. Vita växtsiluetter som bakgrund för frodigt gräsgrönt tryck.
Författarna (eller filosoferna?) bakom boken är ett gift par i dryga 50-årsåldern och en yngre kock/krögare. Drömmen om ett liv på landet med utforskande av vilda smaker hade paret delat sedan ungdomen, och i medelåldern tog de äntligen steget. Den optimala platsen för sitt nya liv hittade de på Högtorp gård i Sörmland. De understryker att det inte handlar om gröna vågen-flum, utan att de seriöst går in för att vårda och utveckla naturens resurser. Affärsidén är att sprida inspiration, nya smakupplevelser och produkter från skog och mark. Kocken hade just följt sin dröm och startat egen restaurang. Han ville erbjuda sina gäster något nytt och annorlunda, och kontaktade paret. Sedan dess har de "drömt, förverkligat och rest tillsammans i olika smakvärldar".
Detta är inte någon kokbok utan mera en inspirationsbok.
Två ord är författarna mycket förtjusta i och de kanske behöver förklaras. Istället för att samla, skörda eller plocka använder de genomgående ordet "skaffa" som anses ha mer anknytning till mat - jämför "skaffning" och "skafferi". I stället för årstider delar de upp året i "annor". Det är ett äldre ord som beskriver brådskande tider i arbetet med att skaffa mat till bordet. De tänker sig nio annor, beroende på vad som dominerar perioden: Tjärannan, björksavsannan, nässelannan, granskottsannan och så vidare.
Mycket handlar om de vilda smakerna. Mot slutet finns en smakguide som för tankarna lite till vin- eller parfymprovningar. Vill vi tillföra något blommigt, jordigt eller gräsigt till den här rätten? Eller kanske en touch av kaffe eller choklad? "Oj, som ett kärleksbrev från skogen", hinner Ola tänka när smakerna av granskottsolja och nyplockade blåbär träffar hans smaklökar.
Sträckläsning rekommenderas inte, men det är en mycket trevlig och annorlunda bok. En blädderbok med intressanta fakta, tips om återställning av mark som tidigare varit hårt odlad, fina bilder på mat och natur, näringstabeller och instruktioner för svamphantering - och författarnas erfarenheter och känslor. Klart att de är stolta över att ha fått leverera till Nobelbanketten! År 2018 var det inlagda granskott och 2019 granskottsolja. Vore intressant att pröva maten på Fredrik Johanssons restaurang VOLT i Stockholm!
Förra våren picklade jag granskott som serverades på buffé med bland annat tjälknöl på älg. Alla smakade, tyckte det var intressant och ganska gott, men det var ingen jättesuccé. På försommaren i år prövade jag att göra granskottsolja. Rena, nyplockade skott blandades med rapsolja och mixades med stavmixer. Så fick det hela rinna av genom kaffefilter i silen (tog en bra stund).
Granskottsoljan ringlade jag över en sallad med avocado, körsbärstomater och minimozzarella. De ljusgröna stänken syns knappt på bilden, men oljan tillförde lite skogskänsla. Nu gäller det att komma ihåg att använda den - de överblivna granskotten från förra året blev glömda långt bak i kylskåpet.
Nässlor, kirskål och tistelskott har jag ju tillagat och skrivit om - och de är ju alla tveklöst vilda. Mina ringblommor går i år också nästan som vilda för de är självsådda. De trängs med pumporna i landet och jag har inte hjärta att rensa bort dem. Bara två varianter har självsått sig: Helgula och gula med brun mitt , som liknar de små vilda som växer på vägrenarna i Portugal. De orangea, dubbla och ljusgula kanske är framavlade mindre livskraftiga varianter? Hursomhelst är ringblommor ätliga och snygga i sallad. Bladen kan också ätas, och de som pysslar med naturkosmetik och örtmedicin har också en pålitlig och beprövad råvara. Inflammationshämmande och ska vid utvärtes bruk påskynda sårläkning.
I buketten ingår renfana som förr hängdes buntvis inne för att hålla flugor borta. Jag gillar inte riktigt lukten, men enligt boken ska torkad renfana ha "fräsch, kryddig doft av sommar, stor smak med viss beska, efter ett tag toner av tall." Tydligen gillar får att äta renfana, men jag tror jag avstår.
Blombladen av blåklint kan man också dekorera salladen med utan förgiftningsrisk.
Den gångna helgen hade vi golfläger, och på 18:e green kröp denna larv, större än mitt lillfinger. Jag har sett sådana i äppelträdet som barn, men kom inte ihåg vilken fjäril den skulle bli. Min gissning var någon stor vacker svärmare, men där hade jag fel. Trots den färgglada larven är den vuxna fjärilen mycket diskret: Större Träfjäril ser ut som en bit gråbeige bark. Inte äter den heller, men det gör larven desto mera. Arten har flera namn, ett är allmän trädödare. Honan lägger sina ägg under barken på ett lövträd och där kan larven leva och äta sig tjock i upp till fyra år. På höstkanten kryper den ut och letar efter en lämplig plats att förpuppa sig på och övervintra. Larven kan bitas och avger också illaluktande dofter som försvar, ifall inte den rosalila färgen är avskräckande nog. Tacka vet jag mina mjuka,gulliga, gröna kålfjärilslarver! Dem kan man plocka upp och flytta försiktigt till något vildväxande när de är för glupska i kållandet.