Vårtecken!

När vi kom upp till landet för att fira påsk fick mina växter vatten för första gången på länge. Detta i kombination med att inomhusvärmen höjdes från ca 10 grader till drygt 20 satte ordentlig sprätt på dem som fortfarande var vid liv.
I en stor asiatisk kruka står den clematis som jag fick som födelsedagspresent av döttrarna för många år sedan. Då planterade jag om den tillsammans med några andra växter som nu dött, och har tagit in den varje höst eftersom de hälsingska vintrarna inte är att leka med. Efter varje vinter av torka, mörker och svalka har jag varit rädd att den också har dött, men den har alltid kommit igen. De senaste åren har den fått vätska genom en "birdie" eller om det stavas "bördy" (- bördig?). Det är i alla fall en fiffig manick av genomskinlig plast i form av en gapande fågel med en keramikspets i ändan.
Birdien finns i två storlekar, och det är den stora som rymmer minst en halvliter som håller liv i clematisen. Man trycker ner spetsen i blomjorden och fyller vatten i gapet. Det sipprar långsamt ner genom keramiken och ger tillräcklig fukt, såvida man inte är borta alltför länge.
Nu är slingerväxten full av knoppar, och de första började slå ut samma dag som vi åkte. Synd att ingen ser dem när de blommar är som vackrast!
En annan blomma som ingen lär få se är denna gamla amaryllis som oväntat presterade en knopp där den stod bortglömd i ett hörn. Löken har flera år på nacken, har varken fått ny jord eller näring och knappt något  vatten. Den står kvar i sin trista plastkruka och blommar varje år trots brist på omvårdnad. Från början var den framdriven för blomning vid jul, men nu klämmer den till då och då - sist var i somras. Efter det övervägde jag att låta den sluta sina dagar på komposten, men så blev den kvar. När jag upptäckte knoppen fick den flytta fram i dagsljuset. Man ska egentligen inte vattna amaryllis som bär knopp - då ränner de iväg och får jättelånga skaft som riskerar att brytas av när den tunga blomman slår ut. Jag gav den en skvätt ändå och skaftet växte ett par decimeter på några dagar. Men nu får den inget mer förrän jag kommer upp nästa gång. Hoppas att den bromsar sig i blomningen när jag drar ner inomhustemperaturen!
Nedresan till Stockholm blev jobbigare än vanligt. Tåget var utsålt, så vi fick köpa biljetter till en långfärdsbuss. Vi tog lokalbussen till stationen och var glada att hinna i tid - det var snöväder och ingen större marginal. Men det blev 20 minuters försening i snålblåsten innan den fullsatta bussen från Sundsvall uppenbarade sig. Det fanns platser, men många verkade vilja ha två - en för sig själva och en för handbagaget. Slutligen lyckades vi få några att maka ihop sig, och sen gick färden söderut, med många stopp, matrast, tät trafik och snö.
I Stockholm snöade det också, men nästa morgon hade det smält och sedan frusit till is. Och inte vilken is som helst, utan is av det slipprigaste slaget med lite vatten på ytan som extra smörjmedel. Människorna smög i kö nära husfasaderna där det var barmark, såvida de inte hade en stabil barnvagn och broddar. Att springa till bussen var inte att tänka på...när jag var hemma sist fick jag höra skräckhistorier av mina bensköra kompisar om biverkningar vid bisfosfononat-behandling. Eftersom jag ännu inte brutit något, vet jag inte om jag också är skör - men det är inget jag har någon lust att ta reda på! 
Därför gick jag med små pigvinsteg till hållplatsen och missade avsiktligt bussen. Då fick jag stå och titta på utsikten mot Västerbron och Långholmen, och kunde konstatera: Isen är borta, himlen är blå och våren är på väg!