Anakronisterna på Intiman
Kulturtant vill jag ingalunda bli kallad, men jag antar att det kan finnas de som ser mig som en sådan. Det är ju trots allt medelålders (och äldre) kvinnor som är de största kulturkonsumenterna i Sverige. En fördel med att höra till den gruppen är att man får förhandsinformation om kommande evenemang och kan boka tidigt. Långt före jul fick jag erbjudande om biljetter till Anakronisterna, en revy som då ännu inte hade hunnit ta form. Jag köpte biljettgrisarna i säcken, bara på de tre deltagande aktörernas namn och sin udda titel. (Ibland känner jag mig själv som en anakronism, så titeln fångade mig direkt.)
Ovan ses Andreas T Olsson, Claes Eriksson och Per Andersson tacka för publikens stående ovationer. (Det är begripligt att man inte får störa med fotografering under pågående förställning, men det hade varit roligt att kunna visa några bilder på de olika kostymeringarna och de sanslösa tokerierna.)
Anakronisterna är en klassisk nummerrevy med inslag om de mest varierande ämnen, gammalt och nytt, allvar och galenskap. Hela tiden framför samma välfyllda bokhylla som innehåller rekvisita för otaliga roller. Ibland försvinner någon in bakom bokhyllan och kommer tillbaka som korv, get eller självaste Döden. Allt håller att skämta om!
De tre skådespelarna/komikerna är i olika åldrar, och jag kan inte påminna mig att jag sett dem uppträda tillsammans tidigare. En är femtiotalist, de båda andra är födda på 70-talet, och så mycket yngre än så bör man nog inte vara om man ska hänga med i allt, men det finns mycket som är dagsaktuellt också. Exempelvis en sketch om en influencer som är specialiserad på vilken klädstil som passar till olika hundraser, eller en instruktion om hur man ska bete sig "Om FREDEN kommer"(kris och krig känner vi ju redan till)!
Alla tre sjunger oväntat bra till Per Johanssons akompanjemang på flygel och dragspel, och emellanåt kommer anakronistiska instrument fram. Ibland hade de lite väl fort att få ur sig alla ord, och jag undrar om allt gick fram till de bakre raderna. Emellanåt fick jag intrycket att någon avvek från manus och improviserade. Då såg de andra ut som om de tänkte "Men, vad säger han nu? Och hur kommer vi tillbaka till manus härifrån?" Det gick förstås utan problem, och skådespelarna verkade ha lika roligt som publiken.
Dans och akrobatik är det också, och det absolut knäppaste numret är en sketch om getdressyr. Per Andersson agerar domptör medan de båda andra spelar motvilliga getter. Fullkomligt obegripligt, men väldigt kul!
Min kompis Annelie och jag var överens om att det var länge sedan vi skrattade så mycket, och skrattade gjorde resten av publiken också, i princip hela tiden. Försök se denna revy om ni får tag på biljetter - ett gott skratt förlänger livet!
Äta bör man - annars dör man, när jag nu är inne på aforismer. Kronologin är som sig bör fel i detta inlägg, för vi åt före föreställningen. Det blev fisk- och skaldjursgryta för mig och vitlöksgrillad scampi för Annelie. Båda serverades med len och krämig risotto, men i Annelies risotto var det ananas. Vi var båda mycket nöjda!
Frukt i mat är jag en smula skeptisk emot, och särskilt då ananas. För länge sedan var vi bortbjudna och fick kassler med sås av ananaskross och majonnäs - ganska äckligt, men som dåtidens väluppfostrade barn/ungdomar tog vi lite och åt upp. Och minns ni Flygande Jacob med kyckling, bacon, banan, grädde och salta jordnötter? På 70-talet var det en populär bjudrätt som jag faktiskt gillade. Kanske dags att börja laga den igen?