Charlotte Gyllenhammar och Isaac Grünewald på Waldemarsudde
Det första som möter en när man kommer från spårvagnen på väg mot konsthallen är ett gigantiskt ansiktslöst barn som sitter på marken. Huvan är uppfälld, ena stöveln saknas och barnet ser nollställt och övergivet ut. En skylt bredvid talar om att verket är av brons och heter Sitting Giant. Upphovsperson är Charlotte Gyllenhammar och skulpturen ingår i utställningen Croiser/Korsa som visas t.o.m. 22/3 2023.
Vid entrén står ännu ett gåtfullt verk. Utställningen kallas ju Croiser/Korsa, och sannolikt vill konstnären genom oväntade kombinationer väcka tankar och funderingar hos publiken. Uppe på tredje våningen finns flera märkliga verk i olika tekniker. Man anar en barndom som varit allt annat än fri, och tillfällen då livet vänts upp och ner eller tagit oväntade vägar. Både skrämmande och intressant!
En handstående (?) kvinna vars hela överkropp döljs av den nedfallna kjolen finns vid entrén. På övervåningen visas en film där man ser en kvinna i samma position nedifrån. Av allt att döma hänger hon från taket, omgiven av lager av kjolar i olika exklusiva material men hon verkar inte speciellt bekväm med situationen.
Några barn av gips med omsorgsfullt skräddade dräkter i tjockt tyg är riktigt obehagliga tycker jag. Samtidigt som jag beundrar det exakta hantverket tycker jag att det fruktansvärt att klä barn på det viset. Kritvitt som inte får smutsas, händer som inte får röras och hakan på plats av huvudbonadens rem för att omöjliggöra högre skrik. Skönt i alla fall att de små stackarna slapp munkavle!
På slottets nedervåning kan man som alltid beundra säsongens blomsterarrangemang i Prins Eugens salonger. Nu är det julens amaryllis i olika färger och tulpaner som sjunger på sista versen.
I en uppsättning med fröställningar och julfärger har en föraning om våren smugits in. Är det en kvist plommonblom som kontrasterar mot den gula väggen?
I matsalen finns en blommande mimosa i kruka. Det är ovanligt att se mimosa som krukväxt - mest har jag sett dem i stora buskage som blommar i februari-mars på Algarvekusten.
En utställning av verk från konstnärskolonin i Önningeby på Åland pågår på plan två i slottet. Den hänger till slutet av mars och innehåller vackra vyer av det åländska landskapet. En mängd skickligt utförda målningar, men lite förutsägbart tycker jag. Konstnärskolonier fanns det många av vid förra sekelskiftet - vissa mycket välkända, andra mer i skymundan.
När Waldemarsudde visade verk från kolonin i Worpswede i Tyskland för ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om den heller. Flera undrade vari attraktionskraften i det platta nordtyska landskapet egentligen låg. Jag åkte dit för att se med egna ögon och besökte bl.a. museet där verk av Paula Modersohn-Becker visas. Byn är idag ett centrum för gallerister, konstärer och konsthantverkare - riktigt trevligt. Missa inte den ifall ni befinner er i trakten av Bremen och Teufelsmoor! Kanske tar jag en tripp till Önningeby också och upptäcker vad som är så speciellt just där?
De flesta som blev konstnärer förr kom från välbärgade familjer som kunde stå för material, undervisningskostnader, utlandsresor och uppehälle tills de slog igenom (eller gav upp.) Isaac Grünewald (1889-1946) kom från lite enklare förhållanden men visade tidigt talang och framåtanda, så han fick mecenater som stöttade honom. Självportättet ovan målade han som 15-åring.
Det är roligt att se hur stilen förändras med åren i hans många självporträtt. Som 15-åring med begynnande fjunig mustasch försökte han säkert bara få det så likt sin spegelbild som möjligt. På tavlan under var han 17, välrakad och med mera rutin och säkerhet. Det tredje porträttet är målat då han varit elev hos Matisse i Paris och experimenterade med färger och nya uttryck. På det fjärde porträttet är han tillbaka till ett mer naturtroget gestaltande. Jag tar inte med alla självporträtt, men med åren ser han lite rundare och tröttare ut; nästan alltid är han allvarlig. Särskilt gammal hann han inte bli, utan dog som 56-åring i en flygolycka utanför Oslo.
Amaryllismålningen måste med i bloggen eftersom det är amaryllissäsong. Förr fanns bara en julröd variant. Nu har det kommit det otaliga sorter i olika färgkombinationer och storlekar, från svartröda med en kraftig stängel till rosavit-strimmiga med många små blommor. Trots att blomman på målningen ovan uppvisar originella färger, är det nog en rimlig gissning att den i verkligheten bara var traditionellt röd.
Målningen av Slussen i sin guldram tar jag med av två skäl. Dels passerade vi där till fots härom kvällen och ifrågasatte om bygget någonsin blir klart. Vi pratade också om den så kallade guldbron som i verkligheten bara är beige och ganska trist...
Det andra skälet är att min syster och jag pratade om färgen viridian nyligen. Denna blågröna ton syns sällan i naturen, men många konstnärer tycks gilla den. Isaac Grünewald hörde nog till dem. Han har i alla fall använt färgen i flera av de målningar som är med i den här utställningen.
I den stora skissen Land och stad ovan syns inspirationen från Matisse tydligt. Grünewald gjorde den 1918 som ett förslag till monumentalmålning i Nationalmuseums trapphall. Den blev dock inte antagen och skissen har sedan dess legat hoprullad länge. På platsen där den var tänkt att utföras finns nu Carl Larssons Midvinterblot.
I utställningen framgår Grünewalds mångsidighet. Som ung gjorde han handdockor och spelade dockteater, och han verkade senare som scenograf och kostymtecknare för flera uppsättningar. Han ägnade sig åt offentlig utsmyckning och designade keramik. I många år undervisade han i måleri, på senare år startade han egen konstskola. Han var en del av den tidens konstnärliga elit med många välkända vänner, däribland Prins Eugen själv som köpte många av hans målningar. Trots att han dog relativt ung är hans livsgärning omfattande och intressant. Passa på att se utställningen innan den tas ner 12/2!
Dags för mig att lämna Waldemarsuddes rogivande miljö för denna gång - men jag kommer säkert snart tillbaka!