Den sista middagen av Anna E Wahlgren
Den sista middagen läste jag om i Månadens Boks tidning och blev nyfiken. Författaren arbetar som systemingenjör i kemi, vad det nu kan innebära, och detta är hennes fjärde roman. Det handlar alltså inte den Anna Wahlgren som var barnuppfostringsguru på 1980-talet och mamma till Sara Danius, Felicia Feldt m.fl, utan en betydligt yngre tvåbarnsmamma från Östhammar. Förväxlingsrisken är knappast överhängande, men för säkerhets skull har hon tagit med med initialen E för ett okänt mellannamn.
Omslaget är stilfullt enkelt i blått, guld och vitt. Två gammaldags snirkliga små gafflar ligger sida vid sida på en blå duk , den högra har något som ser ut som blod på tänderna. Man anar att någon har stuckit en gaffel i någon annan under denna sista middag - men så är det inte alls. Man får kanske se omslaget som en metafor för svek, hemligheter och otrohet?
Berättelsen marknadsförs som en psykologisk spänningsroman. Den utspelar sig i två tidsplan, dels i juli 2009 och dels "nu" vilket är 2019. Huvudberättaren är Sophie, som flyttade från Gävle sommaren 2009 och nu jobbar på en radiostation i Malmö. Hon är programledare för Nattsnack med Nathalie som sänds på fredags- och lördagsnätter. Ensamma själar ringer in, Sophies alias Nathalie agerar någon slags relationsexpert som varvar goda råd med passande musik. Sophie själv är i verkligheten ingen relationsexpert alls, utan snarast en mycket ensam och sorglig figur.
Sommaren 2009 var allt annorlunda. Varje fredag träffades de gamla vännerna Sophie, Ava, Charlotte, Tess, Adrian, Finn och William på Christos grekiska restaurang och åt middag tillsammans. De sju hade hängt ihop sedan gymnasiet, och fortfarande var de nära vänner trots att alla hade sina egna problem och hemligheter. Klippan i gänget var William, Sophies pojkvän, som alla anförtrodde sig åt när något var jobbigt. Han stöttade, peppade och lyfte de andra, men han hade också sina egna bekymmer.
På efterfesten till den sista middagen 2009 hände något tragiskt, som ledde till att gänget splittrades och förlorade kontakten med varandra. Tio år senare har Ava lyckats få tag på allas adresser och bjuder in dem till ännu en middag i sin flotta våning. Hon vill reda ut vad som verkligen hände då, på deras sista middag. Alla kommer, mer eller mindre motvilligt. Allteftersom kvällen fortskrider kryper hemligheter och lögner fram och spänningen stegras tills det blir riktigt obehagligt.
Intrigen är skickligt konstruerad och man drivs obönhörligt vidare i texten för att försöka förstå hur allt hänger ihop. Tveklöst är det spännande och originellt, men boken lämnade mig ändå med en besk eftersmak. För många traumatiska barndomsupplevelser, för mycket obesvarad kärlek och för många rämnade fasader. Är det bara elände i livet, eller finns det någonstans en gnutta hopp?
På Feelgood-festivalen i Mariefred handlade en av programpunkterna om hur den genren på senare år gått mot allt mer svärta och olycka. Trots detta slutar alla feelgood-böcker i en optimistisk ton, det är själva grundförutsättningen. Jag kom att tänka på en strof ur en gammal sång
"...everybody needs a little rain - to see the sunshine again."
Där feelgood behöver svärta, kan spänningslitteratur må bra av lite solsken och lycka för att balansera det hela, tycker jag. Vad tycker ni?