Central Park av Guillaume Musso
Efter flera nya svenska deckare är det dags för något annat. Jag valde Musso, som har omskrivits som en av världens bäst säljande och mest översatta författare. Nyfikenheten väcks förstås: Vad är det som är så bra att hela världen vill läsa? Eller är det bara skicklig marknadsföring?
Musso är fransman och har bott en tid i New York. Hans böcker utspelar sig ofta både i Frankrike och USA. I Central Park är USA den huvudsakliga scenen, men Frankrike finns med genom telefonkommunikation, återblickar och minnen från tidigare händelser.
Omslaget i olika rosalilatoner visar ett foto av en stad om kvällen med mörka träd i förgrunden. Det ser ut som om fotot är sönderrivet, och i revan finns en tom, svart oändlighet. Man anar ondska och dramatik...
Berättelsen inleds i en av de mindre kända delarna av parken, ett vildvuxet skogsparti som sällan besöks av andra än fågelskådare. I morgonljuset på en parkbänk vaknar den franska kriminalpolisen Alice Schäfer och har ingen aning om var hon befinner sig, Det sista hon minns är att hon var ute och festade med sina väninnor i Paris och nog fick i sig ett par glas för mycket.
Så inser hon att hon är fjättrad till en helt okänd man med hjälp av handbojor. Mannen ser död ut, men hon kollar hans puls - han är vid liv! Handbojorna är av samma modell som den franska polisen använder, och Alice trevar i sina jeansfickor efter nycklarna. De finns inte där, och hennes plånbok och polislegitimation är också borta - men i innerfickan på hennes skinnjacka ligger en okänd pistol, och hennes skjorta är fläckad av torkat blod.
Alice försöker förgäves minnas vad som hänt. Detta är ingen vanlig baksmälla, hon måste ha blivit drogad... Hon skakar liv i mannen hon är hopkopplad med samtidigt som hon riktar vapnet mot honom. Han är lika förvirrad som hon. Det sista han minns är att han spelade på en jazzklubb i Dublin. Plånbok och id-handlingar är borta, men han presenterar sig som Gabriel Keyne, pianist från Los Angeles.
Alice och Gabriel litar inte helt på varandra, men försöker i alla fall samarbeta. Först för att bli av med handbojorna, och sedan för att ta reda på vad som hänt. Frågetecknen hopar sig. Vem har gjort dem detta och varför? Och hur har de kommit till New York? Tydliga kopplingar till ett av Alices tidigare fall växer fram. Man anar en ondskefull, superintelligent seriemördare som roar sig med att gäcka polisen.
Gradvis får man veta mera om huvudpersonernas förflutna. Det är våldsamt, grymt och sorgligt, men trots självmordstankar har båda kvar en stark livsvilja. Det blir ordentligt spännande innan allt klarnar och den oförutsägbara upplösningen kommer.
Musso inleder varje kapitel med ett citat, och på slutet finns en lista så man kan leta upp dem och läsa dem i sitt sammanhang. Citaten är kan ses som ledtrådar till den oväntade vändningen mot slutet. Boken känns tveklöst fransk - det kan bero formuleringar och ordval, och också på att översättaren genomgående skriver "den unga kvinnan" istället för hon och "musikern" istället för han.
En originell och spännande deckare med en ovanligt fantasifull intrig; typisk s.k. bladvändare i högt tempo. Trots detta gör det mig inte så mycket om jag missar Mussos nästa bok - det är lite för konstruerat och osannolikt för min smak.