Vandring vid Orlången i Huddinge
De som läst tidigare inlägg har förstått att Waldemarsudde är en av mina favoritplatser i Stockholm. Ofta visas Prins Eugens egna målningar förutom de tillfälliga utställningarna. Några av dem har motiv från min barndoms trakter runt sjön Orlången.
Prinsen och hans konstnärsvänner brukade gästa slott och herrgårdar runtom i landet, och flera av hans kända verk målades under den tid då de vistades på Balingsta Herrgård vid Orlången . (Vad "baling" betyder har jag inte lyckats hitta, men det finns både Balingsnäs och Balingsholm i närheten. Om någon vet - hör gärna av er!)
Eftersom min främsta kulturkompis aldrig varit där, trots uppväxt i Stuvsta, scout-förflutet och naturintresserad far, passade jag på att ta med henne på en utflykt då jag för en gångs skull tagit bilen till stan. (Annars åker jag oftast tåg numera, men det var banarbeten, fullbokat, inställda avgångar och flera byten, så det skulle ha tagit mer än dubbelt så lång tid som vanligt.)
Vi parkerade vid Flemingsbergsviken och gav oss in i naturreservatet på en spång genom våtmarken. Blomstervass och fackelblomster kantade vägen tillsammans med bruna fina kavelduns-cigarrer.
Väl över på andra sidan mötte vi ett par joggare och några hundägare med sina skyddslingar ordentligt kopplade. Det var tyst och stilla så när som på lite insektssurr och någon enstaka fågeldrill - som en annan värld, trots att det är så nära hektiska Huddinge Sjukhus och Flemingsberg. När jag var barn fanns varken det ena eller andra; det var oändliga skogar och ängar, där äventyret kunde vänta bakom nästa kulle...
Vi passerade ängarna där Brostugan förut låg. Förr hade de hästar som man kunde få hyra, men sedan blev det en spännande förfallen ödegård. Nu var alla byggnader borta och ungdjur gick fridfullt bakom elstängsel och betade. Ett par var kvigor, men flera såg ut som ungtjurar med tofs under magen trots sitt stillsamma uppträdande. Kanske kastrerade?
Så kom vi fram till den stora eken som verkat gigantisk när jag var barn. Min far klättrade i den redan före kriget under besök hos sin mormor i Huddinge. Pappa gillade böckerna om Tarzan, och även som vuxen var han duktig på att klättra i träd. Våra kompisar kallade honom Tarzan-farsan!
Vandringen gick uppför genom mossbevuxen urskog, och slutligen nådde vi målet : Stensättra fornborg. Det är den bäst bevarade av Huddinges åtta järnåldersborgar. Själva borgen är egentligen bara stora avlånga stenrösen som går på dubbla nivåer vid den flackare norra delen av berget. Förmodligen var det träpalissader ovanpå stenmurarna, och själva bebyggelsen låg runt toppen av berget. Jag har aldrig tyckt att stenrösena är särskilt intressanta, så jag tänkte inte ens på att fotografera dem - de är bara något man måste passera! Roligare är däremot det vi kallade grottan, men som i själva verket bara är ett klippblock lutat mot berget. Där har vi ålat oss igenom många gånger!
Jag föreslog att vi skulle ta den vägen upp, men sen enades vi om att det var klokast att låta bli. Både kroppsformat och smidighet har förändrats med åren, och det vore ju trist ifall någon av oss hade fastnat!
Slutligen nådde vi toppen och det var dags för lunch. Vi avstod från att klättra ner till den lilla klipphylla där vi brukade sitta som barn eftersom vi varken ville riskera att bli kvar där eller att trilla ner. En korrekt barndoms-matsäck hade bestått av dubbelmackor på Skogaholmslimpa, den ena med vändstekt ägg och den andra med prickig korv (medvurst). Därtill brukade det vara hemgjord ljummen saft ur plastflaska.
Sötlimpa är inte direkt någon favorit idag, så det blev frökusar med modifierat innehåll. Trots allt ett vändstekt ägg, men också rökt skinka och en massa hemodlat grönt från Hälsingland. Den hemgjorda saften hade jag glömt, så det fick bli köpt tranbärsdricka - inte ljummen. Därpå kaffe och choklad till hänförande historisk utsikt med modernare bebyggelse i bakgrunden.
I öst, väst och söder stupar klippan brant, men vi lyckades i alla fall ta oss ner på baksidan. Där var det nu ännu mer svårforcerat än då jag var barn och vi lekte riddare där. Fallna stockar, grenar och bråte gjorde det besvärligt att ta sig fram, men vi hittade i alla fall ingången till rävgrytet och vägen tillbaka till stigen runt berget.
En bra dag med nästan 12.000 steg enligt mobilen!
