Torsdagsmordklubben av Richard Osman

Deckare kan ta sig många skepnader - och Richard Osmans variant är något alldeles speciellt. Omdömena från andra författare på baksidan ger indikationer om att det här inte är vilken dussindeckare som helst, och när jag såg intervjun med författaren på Babel väcktes min nyfikenhet. Att jag är inbiten anglofil hjälpte förstås till. Förutom nyheter ser jag sällan på TV, men i så fall blir det vanligen Escape to the Country eller någon gammal repris av de tidiga Midsomer-morden med John Nettles som Barnaby. Detta sagt för att ni ska få en ledtråd till miljön i veckans bok...
 
 
Torsdagsmordklubben sammanträder två timmar varje torsdag i Pusselrummet på det exklusiva seniorboendet Coopers Chase. De fyra medlemmarna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron letar nya infallsvinklar på gamla mordfall som antingen är olösta, eller där det finns tvivel om det verkligen är rätt person som straffats.
Berättelsen bärs både av en allvetande berättare, och av Joyces dagboksanteckningar (eller möjligen brev till läsaren ?). Joyce är en späd vithårig änka i lavendelblå blus som varit sjuksköterska. Hon har inte alls levt något spännande liv, men blir inbjuden till klubben som ersättare till den pensionerade kriminalinspektören Penny, som numera ligger på vårdhem utan att kunna kommunicera. Joyce tycker det är så trevligt att hon får vara med i den spännande klubben, är entusiastisk, glad och nyfiken men inte alltid helt sammanhängande. Ofta är det något som hon bara måste berätta, även om det inte riktigt har med saken att göra. Hon är lite förälskad i en änkling som tycks ha svårt att komma över förlusten av sin fru. Joyce hoppas kunna hjälpa honom  med det.
 
Så inträffar ett alldeles nytt mord i trakten, och klubben föresätter sig att lösa fallet. Därefter följer ännu ett mord, och när boken är slut har jag tappat räkningen på hur många det egentligen blev. Det är självmord, barmhärtighetsmord, vedergällningsmord, mord för att dölja tidigare mord och mord p.g.a girighet, likgiltighet eller ren ondska. Det är spännande, roligt och rörande. De åldriga medlemmarna i klubben har en charmerande inställning till livet och döden, och de har själva väldigt trevligt när de klurar ut hur allt hänger ihop -  ofta med ett glas i handen. Poliserna som de (delvis) samarbetar med är också sympatiska. På slutet skipas någon form av rättvisa för samtliga inblandade.
 
Inte sällan lägger jag ifrån mig färdiglästa deckare med en olustig känsla: Världen verkar fylld av ondska, det kryllar av skrupellösa perversa typer, seriemördare som mördar för sitt nöjes skull och plågar sina offer så mycket de kan, kallblodiga mördare som gör vad som helst för pengar eller fanatiker som gör detsamma för "saken".
 
Här är det precis tvärtom. Såå mysigt! Jag vill stanna kvar i Coopers Chase, umgås med de fascinerande åldringarna, lära mig att njuta av tillvaron och ta vara på varje minut - för man vet ju aldrig hur många minuter man har kvar!  Rekommenderas varmt - en stark ljusglimt i novembermörkret!