maggismix.blogg.se

För några år sedan planerade jag att flytta till Portugal, och anmälde mig till översättarutbildning med inriktning mot portugisiska på Stockholms Universitet. Ska man flytta till ett land bör man ju kunna språket! Jag såg för min inre syn hur jag satt i skuggan under ett fikonträd (eller apelsin-, citron-, mandel- eller...)i min framtida portugisiska trädgård, svalkad av en svag atlantbris med doft av rosmarin, med en trave förbisedd portugisisk litteratur som bara väntade på att bli översatt åt den svenska publiken.

 

Portugisiskan är världens sjätte största språk som talas av en kvarts miljard människor på fyra kontinenter - och ändå är det ganska sällan man stöter på böcker från de lusofona länderna. Den ende portugisiskspråkige författare som har belönats med nobelpriset är José Saramago (1998), och när någon bok med portugisiska som ursprungsspråk når de svenska läsarna har översättningen ofta gått via engelska. 

 

Där fanns en nisch för en trevlig ålderdom, tänkte jag, som alltid haft författarambitioner och gillat språk. Att översätta och fånga författarens avsikt med texten borde vara minst lika intressant (och jobbigt) som att skriva en egen berättelse. Portugisiskan trodde jag inte skulle bli någon match: Franska hade jag läst på gymnasiet, under en tid jobbade jag mycket i Italien (jag pratade engelska och de italienska kollegorna italienska, vi förstod varann bra för det mesta) och turistspanska kan väl alla? Portugisiskan tillhör ju samma familj - så hur svårt kunde det va´? 

 

Det visade sig vara betydligt svårare än jag föreställt mig. Kursen började med ett grammatikmoment, där vi fick träna på allt som vi borde lärt oss på gymnasiet men redan glömt (gällde även 19-20-åringarna) med extra fokus på de bedrägliga konjunktiverna, varav vissa inte ens finns i svenskan. 

När vi sedan körde igång med portugisiskan var det förutom grammatik och fonetik, också litteratur och "omvärldskunskap", d.v.s. de lusofona ländernas historia, kultur och statsskick. Efter 60 avklarade högskolepoäng hade jag lärt mig mycket, både ur post-kolonialt, identitetspolitiskt och feministiskt perspektiv. Jag kunde läsa portugisiska någotsånär, men att förstå talspråk och prata själv var nästan omöjligt. Då bestämde jag mig för studieuppehåll och ett halvår i Portugal för språkträning på plats. Av olika skäl blev det inte så, men drömmen finns kvar...

 

Min läsande mor, som jag berättade om i första inlägget, hade sett en recension av en bok hon tyckte jag skulle ha, så jag fick den som  present utan vare sig jul eller födelsedag. Den är skriven av DNs latinamerikakorrespondent Henrik Brandao Jönsson och handlar om sju portugisiskspråkiga platser med utgångspunkt från de sju dödssynderna. ( Frosseri - Goa, vällust - Moçambique, girighet - Macao, högmod - Timor-Leste, vrede - Angola, lättja - Brasilien och avund - Portugal. Han får ihop det bra på slutet: Portugiserna gick från att vara stolta världsherrar till att bli ett av Europas fattigaste folk  - som avundsjukt sneglade på sina forna kolonier. Nu har landet lyckats vända trenden, betalat sina skulder, fyllts av framtidstro och har betydligt lägre arbetslöshet än Sverige!) 

 

 

Underrubriken "Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare" känns lite krystad, men på det stora hela är det en fantastisk bok. Författaren har rest till sju platser/länder där portugiserna haft ett stort inflytande ända sedan de portugisiska sjöfararna med da Gama och Magellan i spetsen "upptäckte" världen för över 500 år sedan. Han har intervjuat åtskilliga personer om livet idag och i det förflutna, och också gjort betydande bakgrundsforskning för att veta vilka frågor han ska ställa och till vem. Jag blev påmind om sådant som drunknat i nyhetsfloderna trots att det inte hände för så länge sedan.Timor-Leste (Öst-Timor) blev självständigt först 2002 - och invånarna tror fortfarande att de härstammar från krokodilerna!

 

Inför den här boken hann Brandao Jönsson inte med att besöka alla lusofona länder, men han utlovar en fortsättning där han besöker Cabo Verde, Guinea-Bissau och Sao Tomé och Príncipe. Skulle spräckt hans idé om de sju dödssynderna ifall han hade hunnit göra det, och jag ser fram emot fortsättningen!

(Strax före pandemin besökte jag faktiskt själv Sao Tomé - som ligger i bottenligan bland världens länder då det gäller turistbesök. Kanske skriver jag så småningom ett inlägg om det äventyret i bloggen?)

 

Det märks att författaren är journalist som vill ha fakta och citat rätt. Efter texten finns en fyrasidors litteraturlista - och man blir verkligen sugen på att läsa mera. Och så tänkte jag direkt att det här är en bok att läsa om...så jag vet inte riktigt vem jag ska lämna den vidare till. Jag vill ju ha tillbaka den, särskilt ifall jag slutligen gör verklighet av drömmen om att lära mig portugisiska ordentligt.