Årets hemresa 5, Italien, Val Pusteria
Färden gick vidare norrut med sikte på det förhoppningsvis snöfria Brennerpasset. Men innan vi kom dit ville vi ha snö! Vi hittade ett hotell som hette Panoramik och låg vid en lång slingrande uppförsbacke. Från vår balkong hade vi panorama-utsikt ner mot dalen, Val Pusteria, och via gröna sluttningar bort mot snötäckta toppar. Vi åt middag på hotellet och frågade personalen var det var bäst skidåkning såhär i slutet av säsongen, om man kunde ta sig dit utan snökedjor, och ifall sådana behövdes - var de fanns att köpa. Den unge servitören rådfrågade sin äldre kvinnliga kollega som visste det mesta, så vi kunde lugnt avsluta måltiden i förvissning om att allt skulle lösa sig.
Kommunikationen underlättades av de flesta pratar tyska i Sydtyrolen, så även om jag förstår lite italienska är det enklare på mitt gamla B-språk från skolan. Provinsen har bara tillhört Italien sedan 1919, före första världskriget var det en del av Österrike-Ungern. Då Mussolini övertog makten 1922 startade en italianiseringskampanj, tyska förbjöds som undervisnings- och förvaltningsspråk och man hittade på italiensk-klingande ortsnamn, som t.ex. Bozen/Bolzano, Brixen/Bressanone etc. Sedan 1972 har provinsen visst självstyre, och dessutom har minoritetsspråket ladinska som talas av ca 5% av invånarna fått upprättelse.
Nästa morgon åt vi en rejäl hotellfrukost med allt som förväntas och mycket mer. Det fanns flera olika tårtor och andra bakverk, och den utan konkurrens största nutellaburk jag någonsin sett med en hygienisk pumpanordning i locket. Det vore något för våra nutella-älskande barnbarn!
Vi körde ner i dalen, följde floden ett stycke och sedan uppför i bergen på andra sidan tills vi nådde dalstationen vid Kronplatz. Där var det torrt och snöfritt på vägarna, och all utrustning vi behövde fanns att hyra. Backarna var öppna ända ner till parkeringen, men killen i uthyrningen varnade oss lite: Hela sista sträckan var svart pist, och det kan vara riktigt jobbigt på eftermiddagen när det är mjukt och blött...
Vi får väl se hur det känns då, tänkte vi, köpte dagkort och tog den närmsta kabinbanan upp.
Väl uppe på högsta toppen var det sol, perfekt före, liftar och fantastisk utsikt åt alla håll. Vi betade av liftarna en och en, åkte bara ner så långt att snön fortfarande var bra. När vi hade åkt alla backar som man såg slutet på uppifrån, tyckte vi att det var dags att utforska det gigantiska liftsystemet lite grundligare. Vi åt lunch och sedan gav vi oss ner på motsatt sidan mot den vi kom ifrån. Där skulle det finnas blå och röda backar ner mot nästa dal.
Det var fint, men ganska dumt! Ju längre ner vi kom dess tyngre och blötare blev snön. Till slut skrek mina gamla knän för varje sväng, och jag måste stanna och vila oftare och oftare. Anders däremot hade inga problem alls. Detta trots att faktiskt är två år äldre och dessutom avrådd från all utförsåkning sedan han slet av quadricepsfästet för ett par år sedan. Orättvist!
Vi tog oss i alla fall ner i dalen, och sedan med ett antal olika liftar upp till toppen igen. Där blev det några vändor till i topp-backarna som fortfarande hade bättre före. Sen tog vi båda kabinbanan ner - inte ens Anders ville köra de svarta pisterna i seg blötsnö.
Väl tillbaka på hotellet gick Anders ut och köpte vin och tilltugg medan jag vilade knäna. Sen var jag nöjd och orkade inte gå till restaurangen för middag. Det var skönt att bara sitta på balkongen och se hur skymningen sänkte sig över dalen - och inte behöva ta ett enda steg!
