Årets hemresa 3, Italien
Vi passerade gränsen mot Italien, och i Ligurien vek vi av uppåt bergen före Genua. Uppför, uppför och uppför på smala serpentinvägar tills vi nådde Agriturismo la Contessa, ett lantligt boende på bergssluttningen bestående av en husbilsparkering (som var full) och diverse utspridda gamla stenhus. Värden var en färgstark typ, uppskattningsvis ungefär i vår ålder. Glasögonen var runda och i alla brokiga färger, men det mest originella var skalfasader på tänderna i turkos och rosa - det har jag aldrig sett förut!
Eftersom vägen tog slut på värdshusets parkeringsplats undrade vi om det gick att få middag där. "Nja, inte såhär på försäsongen - men ni ska få rejäl frukost i morgon. Det finns ett par restauranger i närheten, jag ringer och kollar om de har plats!" Den första hade stängt, men på den andra fanns det plats. Vi undrade förstås om det var långt att köra och hur vi skulle hitta dit. "Inga problem, ni tar bara stigen uppför bakom huvudbyggnaden!"
Vi hade köpt limoncello, oliver och nötter när vi tankande på en mack, så det var bara att sätta sig och njuta i solen innan det var dags att gå.
När det började dra ihop sig till middagstid gick vi runt byggnaderna och hittade en liten grind i staketet. Sen bar det av uppåt på en stenig stig, förbi allehanda vackra blommor och upp mot den gamla slottsruin, Castello Gavone, som låg på toppen av berget. Vi kom fram till ett litet torg där det stod ett par bilar, så tydligen fanns det en väg på andra sidan berget också. Eftersom vi var tidiga försökte vi forcera vegetationen upp mot ruinen, men det var snårigt och brant och stigen var bitvis raserad. Resterna av det gamla slottet var övervuxna och skruttiga och gjorde sig inte på bild. Vi gav upp och vände neråt.
Trots extrasvängen uppåt bergstoppen var vi först på restaurangen. Vi valde att sitta ute eftersom kvällen fortfarande var ljum och utsikten över Medelhavet hänförande. I Italien äter man oftast fyra eller flera rätter, först antipasti (starter), sedan primo (pasta eller andra kolhydrater), secondo (kött, fisk eller annat protein) och sist dolce (något sött).
För varje punkt på menyn fanns det ett par olika rätter att välja på. Bäst var min hemgjorda pasta med pesto - så enkelt och riktigt gott! Övriga rätter var som förväntat, men inga kulinariska överraskningar. Vinet var (förstås) också bra.
När vi mätta letat oss ner för berget i det tilltagande mörkret var det dags att sova i vår målade säng. Tavlan vid huvudänden föreställde slottet på berget - innan det raserades. När jag klädde av mig märkte jag att en pytteliten fästing hade huggit sig fast i mitt magspäck - hur han (hen?) nu tagit sig dit. Jag hade dubbla tröjor och den innersta väl nedstoppad i byxorna.
Lyckligtvis hade jag en pincett, så den lilla kraken blev utryckt och massakrerad. Trots att den bara var en knapp millimeter blev det en kliande myggbettsliknande upphöjd rodnad som satt kvar i flera veckor. Men bara kliande - varken Borrelia eller TBE, lyckligtvis!
Nästa morgon stekte vår värd ägg och omelett, och serverade flera sorters bakverk än vi orkade prova tillsammans med kaffe, frukt och olika hemgjorda marmelader. Vi köpte med oss två burkar hem. Trots att jag normalt sett inte är någon stor marmeladkonsument är båda nu nästan slut. Alla möjliga andra produkter fanns också till salu i den lilla butiken vid kontoret.
Vi slingrade ner på den smala serpentinvägen och var glada över att bara få möte en gång - riktigt trångt! Sen var det raka vägen ner på autostradan mot Milano.