Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist
Svenska Dagbladet listar "Sveriges bästa bästsäljare just nu" varje lördag. Listan baseras på försäljningsstatistik en vecka bakåt i tiden, sammanvägt med recensioner från landets mest inflytelserika litteraturkritiker. Nu ligger Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist på tredje plats (efter Knausgård och Lundell). Expressens recensent Martina Montelius skrev t.ex. att boken förändrat hennes syn på livet , och att hon grät som ett hungrigt litet barn efter avslutad läsning.
Omslaget pryds av målningen Moderskap från 1895 av den spanske konstnären Angel Larroque. Han var bara 21 år gammal då han målade tavlan, och modern/modellen ser ännu yngre ut. Hon ser rakt på betraktaren med en tom, sorgsen blick. Målningen har styckats upp i rektanglar utanför det centrala motivet vilket för tankarna till hypnos eller ett psykotiskt tillstånd - blicken sugs in mot den melankoliska modern och det sovande barnet.
Berättelsen handlar om en kvinnas uppväxt och hennes komplicerade förhållande till mat och ätande. Detta förhållande rymmer allt från avsky, äckel och ångest till känslor av lugn och tillfredsställelse. Huvudpersonen växer upp tillsammans med sin ensamstående mamma som lever på grönsaker och lättprodukter. Som kontrast tillbringar hon också mycket tid hos sin mormor. Under kriget har mormodern själv fått uppleva vad verklig svält och knapphet innebär, och därför njuter hon av att kunna bjuda sin dotterdotter på god mat och frukt (särskilt persikor) - sådant som inte fanns att få då hon själv var barn.
En central roll har mormoderns risgrynspudding. Av sin mamma har huvudpersonen fått lära sig att smör, grädde och fett är dåligt - men lättmargarin och Lean Cuisine är bra. Det tar därför lång tid innan hon slutligen vågar smaka på risgrynspuddingen. När så äntligen sker, är den det godaste hon någonsin ätit : Len, mjuk, mild och söt. När hon hälsar på sin mormor och får risgrynspudding är det en högtidsstund.
Då huvudpersonen själv blivit vuxen anstränger hon sig och lagar risgrynspudding åt sin egen dotter. Dottern vägrar smaka. Berättaren blir otroligt besviken - hon har tydligen förträngt att hennes egen startsträcka fram till risgrynspuddingens ljuvlighet var mycket lång.
Beskrivningarna av avsmak respektive njutning, och huvudpersonens hatkärlek till olika födoämnen är utmärkta. Man får detaljerat följa med i upplevelsen av utseende, doft, textur och smak. Trots detta är Bröd och mjölk inte en bok som griper tag i mig, och jag har lite svårt att förstå de entusiastiska recensionerna. Kanske krävs det att man själv har någon typ av ätstörning för igenkänning?