Årets hemresa 6, Tyskland
Vi körde på torra vägar genom Brennerpasset utan andra problem än vägarbete. När vi kom in i Bayern ville jag besöka Ingolstadt, som jag mindes väl från en bilsemester som barn. Jag har väldigt selektivt minne, ofta som enstaka tydliga scener utan direkt sammanhang. Ingolstadt minns jag som en liten mysig sagostad; en tidig morgonpromenad över en bro med min farmor för att köpa frukostbröd, och ett torg med spännande salustånd. I ett av stånden sålde de Schillerlocken. Det var rökta nejonögon som hängde på rad från kanten av ståndets tak, kanske såg de glänsande fiskarna ut som poetens hårlockar? Jag har inget minne av att vi köpte eller åt dem, men jag vet att min syster och jag fascinerades av dessa rundmunnar som sög sig fast på andra fiskar och livnärde sig på deras blod. Makabert och läskigt!
Vi tog ett varv runt i staden, men inget såg ut som jag mindes det. Den vackert blommande vita magnolian stod framför en länga tråkiga gulbeige rappade flerfamiljshus, men den mysiga gamla stadskärnan hittade vi inte. Mycket trafik, vägarbeten, enkelriktningar och brist på parkeringsplatser gjorde att vi inte ens stannade vid de byggnader som såg hyfsat gamla och intressanta ut. Vi letade oss ut på den norrgående motorvägen igen...
Men jag tror att Ingolstadt förtjänar en ny chans, mycket av det som var fint för över 60 år sedan är säkert bevarat!
Färden gick vidare norrut. Vi passerade flera städer som varit kulturcentra i hundratals år, men som hamnat i bakgrunden medan de tillhörde Östtyskland. Strax norr om den gamla universitetsstaden Jena hittade vi ett trevligt boende i en oljekvarn. I Ölmuhle Eberstedt pressar man fortfarande olja ur allehanda frön med hjälp av vattenkraft.
Anders har alltid varit fascinerad av vattenhjul. Hans dröm är en å eller mindre flod som rinner över vår tomt så att vi kan ha ett eget vattenkraftverk. Hittills har vi inte lyckats hitta någon fastighet som uppfyller detta och övriga krav, och nu när vi börjar bli till åren får vi väl se om vi lyckas uppfylla den drömmen.
Tills dess får vi besöka trevliga platser med vattenhjul. Ölmuhle Eberstedt var en ovanligt fin anläggning. Förutom oljetillverkning fanns restaurang och hotell, man hade man små flytande familjestugor i dammen, en biergarten med underhållning och en stor lekplats. Perfekt för familjesemestern. De flytande semesterstugorna hade fisknamn. Kanske svårt att se, men den röda hette Hecht, alltså gädda på svenska.
Vi tog ett vanligt hotellrum i huvudbyggnaden - men för tjugo år sedan är jag övertygad om att flickorna hade uppskattat att bo i det lilla flytande gäddhuset!
I Tyskland måste man ju dricka öl, och det gjorde vi. I restaurangen ovanpå oljekvarnen fick vi gott lokalt dito. Anders tyckte att han hade fått i sig väl många kalorier på sistone, så han nöjde sig med en salad på rökt forell. Själv tog jag kyckling med pommes frites - en jätteportion som jag inte orkade äta upp.
Frukostbuffén nästa morgon var bara för mycket. Jag förevigade skålarna med småkorvar och pastejer, men det fanns så mycket mera... Jag som är van vid en kopp té och en knäckemacka!
Hela Tyskland är fullt av vindkraftverk, och när vi passerade stod de flesta stilla. I Spanien är det också gott om vindkraftverk, men där står de flesta på bergsryggar och de rör sig...och så har spanjorerna massvis med åkrar fyllda av solpaneler. Tyskland verkar ha spårat ur efter att man la ner kärnkraften. Vad är det för vits med ett land fullt av vindkraftverk om det ändå inte blåser?
Personligen tror jag att vi snarare behöver minska vår el-konsumtion, i stället för att försöka hitta på nya sätt att öka tillgången.