Tjejmilen 40 år !
År 1984 gick den första Tjejmilen av stapeln med knappt 2.000 deltagare.
Själv sprang jag första gången 1988, medryckt av grupptrycket från arbetskamraterna på Folktandvården i Tumba. Sedan har jag fortsatt springa i andra grupperingar. Om jag inte varit sjuk eller utomlands har jag ställt upp, så det blir nog runt 30 lopp under åren. När det var som populärast satte arrangören ett tak vid 35.000 anmälningar, men i år tror jag de högsta startnumren låg på 23.000. Om jag minns rätt var ett lopp inställt under pandemin och åren efter hade färre deltagare än tidigare, men nu är antalet löpare på väg uppåt igen.
Själv sprang jag första gången 1988, medryckt av grupptrycket från arbetskamraterna på Folktandvården i Tumba. Sedan har jag fortsatt springa i andra grupperingar. Om jag inte varit sjuk eller utomlands har jag ställt upp, så det blir nog runt 30 lopp under åren. När det var som populärast satte arrangören ett tak vid 35.000 anmälningar, men i år tror jag de högsta startnumren låg på 23.000. Om jag minns rätt var ett lopp inställt under pandemin och åren efter hade färre deltagare än tidigare, men nu är antalet löpare på väg uppåt igen.
(Jag skrev om Tjejmilen förra året också, 2023-09-04)
Dagen inleddes tidigt då dotterdottern Jennifer, som fyller 6 i oktober, skulle springa Lilla Tjejmilen. För de minsta är det ingen tidtagning, men Jennifer ställde sig längst fram i startfältet och kutade målmedvetet på allt vad hon kunde. När hon hörde oss heja tittade hon åt sidan, snubblade och stöp i asfalten. Men hon tog sig upp igen, lyckades kämpa sig fram till täten och kom i mål först i sin åldersklass. Tyvärr hann jag inte till målet för att se henne komma in, för jag hade hand om småsystrarna och trängseln var kompakt. Men sedan blev det en chokladmedalj tillsammans med den "riktiga".
Därefter fick de tre syskonen springa en sträcka på gräs, och Jennifer delade stolt ut chokladmedaljer till dem också.
De senaste åren har vi sprungit i startgrupp 8, som ovan ses värma upp före start med Kaknästornet i fjärran. Åttan håller lite lagom takt, elitlöparna har redan hunnit i mål och de allra långsammaste startar ännu senare. I år hade banan en annan sträckning än normalt och gick på Strandvägen, runt Nybroviken, förbi Grand Hotel och vände nedanför Slottet. Den kändes flackare än vanligt, och det var mera trängsel än det brukar. Men trängsel är faktiskt bra - då håller man farten nere och orkar ända till mål.
Eftersom jag föresatt mig att ta det lugnt, hade jag tid att fotografera blomlådorna med begonia och pelargoner i olika nyanser utmed Grand Hotel.
I lådorna på Strömbron blommade petunior, och längs banans centralare delar stod ovanligt många åskådare. Många var turister som fascinerades över denna stora anstormning av kvinnor i alla åldrar och format.
Anita, Karin, jag, Ping och Jennifer efter genomfört lopp. När jag var hemma hos mamma idag såg jag en inramad bild från 1994 som jag fotograferade av. Varken Ping eller Jennifer var födda då, och Anita hade vi ännu inte lärt känna. Karin, jag och mamma ser väldigt glada ut på ett bleknat fotografi. Det bör ha varit under loppets glansdagar då man var tvungen att anmäla sig snabbt om man ville få plats, eftersom mammas startnummer ligger på över 33.000.
Mamma (som fyller 96 i år) har slutat springa, men hon har kvar sina medaljer. Karin och jag har redan anmält oss till nästa år - och då ska jag försöka komma i bättre form än i år!