Skottland 5
Sista dagen inleddes också med bastant frukost, dock utan haggis och black pudding eftersom vi bodde på ett hotell i en internationell kedja. Bacon, ägg och annat serverades förstås, men det var mera standard och mindre exotiskt. Fast croissanter hade de inte på vårt guesthouse i Pitlochry...
Vi ställde in väskorna i bagagerummet och gav oss ut på stan. Det var inte långt att gå till Victoria & Albert Museum Dundee.
Museet är inrymt i en spektakulär byggnad som vi redan sett exteriören på då vi gick från stationen. Den hänger delvis ut över Firth of Tay, och hade en del "utmaningar" då den skulle byggas. En internationell arkitekttävling hade utlysts, och det japanska kontoret Kengo Kuma & Associates vann. (Samma firma stod för designen av olympiastadion till Tokyo-OS 2020.)
Museibyggnaden invigdes 2018, och för närvarande pågick flera tillfälliga utställningar.
Dels var det en utställning som hette Kimono: Kyoto to Catwalk. Den struntade vi i eftersom det inte kändes så mycket som Skottland, och det var egentligen inte fotoutställningen PhotoCity: How images shape the Urban World heller. Den var ändå intressant med gamla stadsbilder från t.ex. Paris som man idag kunde läsa in andra saker i, än då de togs.
En utställning med konstnärligt designade mjukisdjur av Donna Wilson tog vi också en snabb titt på. Hennes alster fanns till salu i Museishopen, men de var dyra och jag tror inte att de skulle ha uppskattats av barnbarnen. Det fanns en utställning som jag tror var permanent, med blandat innehåll som på Mc Manus museum. Flera ateljéer, föreläsningsrum, en restaurang och lokaler för administration och kontor inrymdes också i olika hörn av huskroppen. Den stora behållningen var ändå den märkliga byggnaden.
Utanför museet vid kajen fanns en konstgjord sandstrand och metallskulpturer med ljudfenomen. En museibåt låg också förankrad i närheten, men vi traskade vidare mot Dundee Contemporary Arts.
Muséet för samtidskonst låg i en turkos låda som nog inte vunnit någon arkitekttävlan. (Men man vet ju aldrig...) Det hade i alla fall en solig uteservering , så det blev en kall, torr cider för att återställa vätskebalansen.
När vi kom in upptäckte jag att byggnaden hade små inglasade balkonger varifrån man kunde betrakta omgivningen. Liknande har jag sett på andra nyare museibyggnader, så det kanske låg någon stjärnarkitekt bakom i alla fall?
Hela muséet innehöll en separatutställning med verk av peruanskan Claudia Martinez Garay (f.-83) kallad Every Seed is Awakened. Hon delar idag sin tid mellan Amsterdam och Lima, och har blivit internationellt erkänd. (Jag hade aldrig hört talas om henne, men det säger ju inte så mycket...) Det var film och skulpturer/installationer, men huvuddelen av verken bestod av stora mattor med skuren lugg.
I entrén fanns en text som gjorde en uppmärksam på att utställningen innehöll referenser till moderna krig, Perus koloniala och för-koloniala historia, förtryck och slaveri. Dessutom varnades ljuskänsliga epileptiker för blinkande ljuseffekter vid filmvisning.
Vi började med filmen. En svartvit film med ljudeffekter och ibland korta repliker på spanska eller quechua (ursprungsbefolkningens språk). Det hela var blinkande och kaotiskt. Någon direkt handling lyckades jag inte hitta, men känslan av att vara på flykt, jagad och gömma sig i mörkret drabbade nog fler än mig.
Symboliken i motiven på alla de stora mattorna var inte helt lätt-tolkad. Att det handlar om förtryck kan man ana. Min spanska är undermålig, men att tumba betyder grav vet jag - resten är oklart.
På någon skylt läste jag om Sendero luminoso, kommunistgerillan som stred mot regimen på 80-talet, så jag försökte bli klokare genom googling. Tydligen avtog gruppens politiska engagemang när ledaren Guzman fängslades, och nu ägnar de sig mest åt kokainsmuggling. Ifall de började som inkafolkets revolt mot kolonialmakten lyckades jag inte få fram.
Hursomhelst var det imponerande verk med plågade människor, majskolvar, chili och kakao, fåglar och däggdjur - och cocacolaflaskor!
Framåt eftermiddagen blev det dags att bege sig hemåt. Vi hämtade våra väskor och tog tåget söderut. Bilden ovan är från järnvägsbron över Firth of Tay, riktigt dramatiskt vackert. Solstrålar genom molnen, regn i fjärran och rovfåglar (havsörnar?) i skyn.
När vi kom till Inverkeithing klev vi av för att ta en buss med det passande numret 747 till Edinburghs flygplats. Då vi var framme frågade vi stationspersonalen om vägen till busshållplatsen, gick över en gångbro och hittade busskuren. Enligt tidtabellen skulle bussen gå om några minuter. Vi väntade tillsammans med en grupp människor, några såg ut som de skulle ut och flyga. Efter en stund kom en buss med ett annat nummer, som av allt att döma inte heller gick enligt tidtabell. Vi frågade chauffören, som sa att det var vägarbeten. Alla bussar var sena och 747:an skulle säkert komma snart.
Snart hade alla personer utan resväskor kommit iväg. En engelsk tjej började bli desperat och försökte ringa trafikupplysningen. Då kom en privatperson förbi och berättade att 747:an inte kunde komma ner till stationen, den var för stor och lång och kunde inte svänga förbi vägarbetena. Vi skulle gå uppför en backe, sen vänster, så höger och en bit bort skulle nästa hållplats ligga. Den engelska tjejen fick upp bussens linjesträckning i sin mobil och ledde gruppen rätt. Även där var det lång väntan. Precis när vi börjat misströsta kom bussen.
Lyckligtvis hade vi tidsmarginal, så Karin hann få en sista fish&chips på flygplatsen. Inte lika bra som i Dundee, men OK. Jag tog en hamburgare och så bar det av hemåt.
Vi såg och upplevde mycket under dessa intensiva dagar. Stort tack till syster Karin för en perfekt födelsedagspresent!