Skottland 4
Någon av Karins vänner hade sagt att Pitlochry var lite "turistigt" och i stället rekommenderat Dundee för konst, kultur och arkitektur. Vi trivdes utmärkt i den lilla mysiga byn och märkte inte av någon trängsel. Det är kanske annorlunda under högsäsong? Hursomhelst gick vi till stationen kvällen före avresan och köpte biljetter av en vänlig man (med bara fem tänder utspridda i munnen). Det var tur att vi gjorde det, för det fanns bara fyra platser kvar på den tidiga avgång vi tänkt.
Direkt efter vår stadiga frukost gick vi nästa morgon ner till stationen och hittade våra platser i det långa tåget. Jag hamnade bredvid en man som trodde jag var skotska. Själv var han från Yorkshire, men det var ändå lite märkligt att han kunde förväxla min svenska brytning med den karakteristiska skotskan.
I Perth/Peairt fick vi byta tåg, och under väntetiden passade Karin på att teckna av stationen. Den kommer kanske i akvarell eller akryl så småningom?
Vägen gick genom vackra fuktiga landskap och mot slutet följde spåren vattnet. Framme i Dundee lämnade vi väskorna på hotellet och gick ut på kulturjakt.
Vi började på McManus Art Gallery & museum. Det är en stor kyrkolik byggnad från 1867 där man kan hitta det mesta. Skotska adelsmän har donerat pengar, tavlor och föremål så att folket ska kunna ta del av konstföremål, historia och vetenskap, utan att behöva betala entré. I de olika salarna finns allt från målningar och uppstoppade djur, till berättelser och allehanda föremål från kolonierna. Mer än tillräckligt för många besök, med en avdelning i taget ...
Mary Stuart, Queen of Scots måste jag ju ta med, liksom fanan med det skotska valspråket och nationalblomman.
Nemo me impune lacesset betyder "ingen angriper mig ostraffat" på latin. Det passar utmärkt tillsammans med den taggiga tisteln. Det vet jag av egen erfarenhet efter upprepade duster med tistlar i grönsakslanden - ibland gör det riktigt ont!
Bland de många tavlorna har jag bara valt att visa tre. Överst floden Tummel avmålad innan vattenkraften tämjdes och laxtrappan som vi såg dagen innan byggdes.
Därunder Highland cattle i dimma, och nederst tre övande säckpipeblåsare från Scots Guards. De bär s.k. "undress uniform" , med kiltar i Royal Stewart tartan och en vit "drilljacka". Undrar ifall de menar att detta bara är träningsklädsel, och att de var ännu mera uppklädda vid parader och fälttåg?
Stora delar av Skottlands fauna kunde beskådas i uppstoppat skick. Taxidermi blev mycket populärt bland de högre samhällsklasserna på 1700- och 1800-talen, och i engelska deckare brukar det ofta finnas någon kuf som har det som hobby.
Djuren på muséet såg naturtrogna ut - men har ni sett det stackars lejonet Leo på Gripsholm? Hans päls påstås ha kommit som gåva till Gustaf III under 1700-talet. Den som stoppade upp kvarlevorna hade aldrig sett ett levande lejon. Därför liknar Gripsholms-Leo inget annat lejon!
Min favoritpippi Nötskrikan var lite knubbigare än de brukar vara, men det kanske de är i Skottland?
Efter överdos av historia och kultur behövde vi både luft och motion trots halvdant väder. Vi gick uppför, uppför och uppför, med lite vila på någon stategiskt utplacerad bänk ibland. På toppen av Law Hill står Dundee War Memorial. Berget Law bildades för 400 miljoner år sedan, då lava trängde upp genom de svagare lagren av berggrund. Det har länge varit ett landmärke med strategisk betydelse som utsiktspunkt och för försvar. Man har hittat förhistoriska gravlämningar, och på järnåldern fanns ett fort på berget. Än idag har man fantastisk utsikt åt alla vädersträck - trots småregn, blåst och dis.
Överst utsikten ner över Dundee och Firth of Tay, och nedanför en vy över Tays inlopp ut mot ostkusten. Åt andra hållet är det inland med kullar i fjärran.
På norra delen av bergets plana topp stod en mast. När jag gick närmare såg jag att det var proffsigt utförd grafitti på fundamentet - och där fanns bland annat en riktigt fin stor nötskrika.
Regnet tilltog, och vi funderade på att försöka lifta ner. De bilar som stod parkerade på toppen verkade dock ha annat för sig. Vi såg inte någon som gick ut och tittade på utsikten...så vi drog slutsatsen att de nog ville sitta där i fred och inte bli störda.
Regnet avtog snart och nervägen var betydligt lindrigare än uppmarschen. I ett gathörn fanns en pub som hette Tickety Boo´s. (Har ni sett Barnmorskan från East End ? En av barnmorskorna använde ofta det ordet om något var just precis som det skulle vara, men jag har aldrig hört det annars...)
Puben såg trevlig ut och var nästan fullsatt. Vi fick plats vid baren och beställde varsin pint lager. När vi tagit varsin klunk för att släcka törsten frågade vi efter menyn. -Tyvärr, sa killen i baren, kocken gick just hem. Vi serverar bara lunch!
Vi delade en påse chips till ölen och fick vägbeskrivning till stans bästa Fish & Chips på Tailends.
Lite tjuvlyssnade vi på konversationerna i de kringliggande båsen, riktigt intressant! Som brittiska gamla brittiska TV-serier med dramatiska berättelser, känsloyttringar, konflikter, utspillda drinkar och mycket skratt.
På vägen mot restaurangen fanns mycket intressant att se. När vi kom fram var det take out i gatuplan och restaurang i källaren. Vi letade oss ner och fann en tom lokal. De flesta skottar äter antagligen senare än sex, men vi var hungriga efter en lång dag.
Inga problem! En kille med ursprung i Pakistan eller Bangladesh förstod precis vad Karin längtade efter och levererade på nolltid varsin stor portion av het och nyfriterad fish & chips. Den godaste jag ätit!
Såhär glad blev Karin när hon slutligen fick sin efterlängtade favoritmat. Tickety Boo!