Skottland 2
Detta var en för mig ovanlig resa - jag bara följde med, och Karin stod för allt tänkande, planerande och bokande. Tror nästan hon började redan före jul förra året, och resultatet blev perfekt. På nätet hade hon hittat Carra Beag Guesthouse som drevs av ett engelskt par som tagit över så sent som i juni. Vi såg bara maken, en svartklädd rejält tatuerad man i yngre medelåldern som fullkomligt strålade av entusiasm och gjorde allt för att vi skulle trivas.
Eftersom värdparet själva inte var skottar ansträngde de sig lite extra och serverade frukostdelikatesser från den lokala charkuteributiken. Min normala frukost brukar bestå av en kopp te och en knäckemacka, och Karin äter inte frukost alls - men man får ta seden dit man kommer!
Hela menyn lyckades vi inte pröva på de två frukostar vi åt hos dem, men haggis, black pudding, Lorne och links sausage, Tattie scones och så förstås bacon, baked beans, ägg tomat och champinjoner, toast, croissanter, joghurt, juice, marmelader etc. Gröt och äggröra med rökt lax hade de också. Vi beställde olika saker och smakade av varandra.
Haggis påstås vara Skottlands nationalrätt, men om det är officiellt vet jag inte. Det är en blandning av olika malda inälvor som blandas med talg, kryddor och havre, och sys in i en fårmage som sedan kokas. Bland utlänningar har den grundmurat dåligt rykte, och egentligen är det en middagsrätt som ska ätas med potatis- eller rotmos. Här syns den som en lite oskarp som en stor korvskiva bakom links-korven. Smakade inte alls illa, lite flottigt men välkryddat! Min favorit var black pudding - som kryddig blodpudding blandat med korngryn. Lorne sausage påminde om en fettdrypande hamburgare - inte heller någon favorit! Tattie scones var det tråkigaste: Smaklösa, sega och intetsägande plättar av mjöl och potatis.
Vi tog en buss som på slingriga vägar tog oss till Blair Castle. Ganska fort gick det och ofta satt hjärtat i halsgropen vid mötena. Asfaltkanten på sidan var hög och vägen smal, men det gick bra med någon decimeters marginal.
Stort och vitt bredde slottet ut sig i den fuktiga grönskan. Det var till- och ombyggt under 750 år, och familjen Atholls hem. Vi vandrade runt i de drygt 30 rummen och salarna, fulla av historia om ättens mera bemärkta medlemmar. Den förste earlen av Atholl dödades i ett fältslag redan 1513. Politiker, krigsherrar, entreprenörer och lantbrukare. Den nuvarande earlen bor i Sydeuropa, men kommer hem till slottet en gång om året för att fira släktens och bygdens långa historia.
Slottets väggar är fulla av vapen från olika tidsåldrar arrangerade i prydliga mönster. Vid närmare titt ser man det fina detaljarbetet med inläggningar och olika dekorationer som pryder gevärskolvarna. Man hade ett eget regemente, Atholl Highlanders, som deltog de krig Brittiska Imperiet utkämpade i olika värdsdelar - med säckpipor, kiltar, sablar och musköter.
Jakt är ett stort intresse för den brittiska adeln, och resultatet i form av hornkronor syns i korridorer och salar. Vid hornen i gångarna står små etiketter som talar om när hjorten skjutits och av vem, hornen används även till lampkronor och annat.
På väggarna hängde porträtt av ättens medlemmar under olika tider, männen ofta avbildade i kilt eller jaktmundering. Målningar av hästar var det också gott om. Sal efter sal, sällskapsrum, matsalar, sovrum och barnkammare. Kannan och tvättfatet med fiskar stod i ett av de många badrummen.
Sovrummen skiljde sig åt med olika färger på de dekorerade sänghimlarna med broderade förhängen. I ett av sovrummen stod en docka i full samuraj-utstyrsel bredvid sängen.
En svit hade inretts under stor sekretess för Drottning Victoria med familj. De önskade en privat semester hösten 1844, då drottningen behövde vila upp sig efter sonen Alfreds födelse. Den 6:e greven av Atholl och hans hustru Anne beställde i hast nytt möblemang anpassat till den kungliga familjen. Ovan syns barnkammaren med lillprinsens vagga.
På ägorna runtom slottet betade får, långhårig höglandsboskap och hjortar. Grönsaker, frukt och blommor odlades också, och så hade man förstås trädgården till att promenera i.
Blomsterprakten är säkert mer imponerande tidigare på säsongen, men det fanns fortfarande mycket att titta på och fotografera. Av utrymmesskäl nöjer jag mig med denna lila blomma som jag inte vet namnet på. Om någon vet - hör gärna av dig!
Olika sorters äppel och päronträd var prydligt spaljerade längs en mur, men det fanns fristående diton också. Utanför den muromgärdade trädgården var det vildare skog med höga träd, äventyrs-lekpark och Highland Games Field.
Man kan lätt föreställa sig hur adelsfröknarna satt uppe på en av träbänkarna och tittade ner över exercisfältet i dalen. Regnet hängde i luften och ibland småregnade det, men när solen tittade fram vågade vi oss ut för fikapaus.
Vi satt i den pastorala friden, smälte intryck och njöt av solen med kaffe och shortbread. Ett par tyska turister följde vårt exempel, men i övrigt höll folk sig inne. Plötsligt hörde vi ett öronbedövande dån, och en rote stridsflygplan dök upp över slottstaket. De fortsatte i trädtoppshöjd medan vi höll för öronen. En påminnelse om vilka osäkra tider vi lever i!