Skotska höglandet i frodig grönska
Långt innan jag fyllde 70 i våras berättade min syster Karin att hon tänkte ta med mig på en resa som födelsedagspresent. Dagar bokades av i kalendern i god tid, men vart vi skulle åka fick jag inte veta förrän på födelsedagen. Det blev en glad överraskning: SKOTTLAND, som har jag tyckt mycket om ända sedan vi tågluffade där på 70-talet med ryggsäck och mager budget. Senaste resan dit tror jag var när pappa fyllde 85, så det bör ha varit 2005 - redan ganska många år sedan...
Vi tog ett kvällsplan från Arlanda, där vi åt middag innan avgång. Väl framme i Edinburgh blev det spårvagn till hotellet, a nice cup of tea och sängdags. Efter frukost nästa morgon gick vi till tågstationen och köpte biljetter till Pitlochry (på rekommendation av en av Karins vänner som varit reseledare). Det är verkligen en idyllisk by med blommor överallt och kullar och berg runtomkring - precis som det ska vara. Stationshuset i blått och med många fulla amplar kändes välkomnande!
Vi letade upp vårt B&B, lämnade av bagaget och gav oss ut på vandring. Gammal uråldrig skog med rotvältor, bäckar och mossbevuxna stenar. Det var nästan så att man väntade sig att Ivanhoe eller någon av hans polare skulle komma ridande med fanor och följe.
Slutligen kom vi upp till Black Spout som var målet för vår vandring. Stolpar med pilar visade vägen, och i varje fanns det olika små snidade fågelhuvuden.(Om ni förstorar bilden ser ni en liten rödbrun pippi som tittar ut under pilarna.)
När vi hade beundrat vattenfallet och omgivningarna traskade vi nedåt. Då var det inte lika välskyltat längre, och stigen vi valt ledde till en mur runt en slottsträdgård som var svår att forcera. Åt andra hållet var det den brusande bäcken som inte inbjöd till vadaräventyr. Det var bara att gå tillbaka upp till senaste vägskäl och pröva en annan stig. Slutligen kom vi rätt, och när vi kom ner till byn var vi både törstiga och hungriga. Snabbt lindrades hungern av de första klunkarna från varsin pint lager på en pub.
Nackdelen med engelsk frukost är att man blir så mätt att man glömmer bort att äta lunch. Nu ville vi båda ha något att tugga på till ölen, men eftersom det var för tidigt för middag tog vi lite småplock. Först ostron med citron och lök-whisky-dressing. Det var de största ostron jag ätit, och jättegoda - trots att ostron egentligen smakar som en blandning av kallsup och snorkråka (fråga inte hur jag vet!)
Så tog vi vitlöksstekta räkor och en bricka med olika skotska ostar och kex, och därefter orkade vi bege oss till Blair Athol Distillery för rundtur med whiskyprovning.
Vi blev guidade runt tillsammans med turister från olika länder. Blair Athol var ett av de första skotska destillerierna som fick licens för kommersiell whiskyproduktion. Nu har de blivit uppköpta, och den som köpte dem blev också uppköpt, så nu ingår de i en stor koncern. Huvuddelen av den whisky som framställs hamnar i "blended" produkter, men man gör också exklusiv långlagrad single malt under eget namn. Blair Athol är inte något varumärke som man hittar i vanliga butiker eller på tax-free, den tillverkas i små volymer och säljs i specialbutiker.
Vi fick lära oss skillnaden mellan malt-, grain- och blended whisky, och hur man nyanserar smakerna med hjälp av torvrök, typ av lagringstunna och lagringstid. Vattnet som används kommer från den källåder som vi tittat på vid Black Spout tidigare under dagen. När laxen vandrar uppströms för att leka på våren, kommer uttrarna efter och jagar i bäcken som de gjort i hundratals år - därför är det en utter på Blair Athols logga.
Besöket avslutades med whiskyprovning av tre distinkt olika sorter. En var rökig som en nytjärad eka och de andra två också olika, men mera lättdruckna. Varsitt whiskyprovarglas fick vi med oss, och sedan kunde vi botanisera i butiken. Den innehöll allt från kläder och diverse presentartiklar till whiskybuteljer med priser från några tiotals pund till åskilliga tusen. Eftersom vi reste med bara handbagage blev det inga flaskor för oss.
Vi hade sett anslag om musik och dansuppvisning och kom precis lagom då säckpipeorkestern började vandra genom byn. Liksom många andra följde vi efter ner till den stora allmänningen nere vid älven. Vi löste entrébiljetter och bänkade oss på träläktare vid ena sidan av ett stort gräsfält. På andra sidan parkerade byborna sina bilar och plockade ut brassestolar och picknickfiltar. Vid entrén fanns mat och dryck att köpa, och bland dem som köpt numrerade program skulle whiskyflaskor lottas ut i slutet av föreställningen.
Förutom säckpipebandet var det flera olika dansgrupper, solosång och solodans tills solen började sjunka. Av dansarna hade någon vunnit pris på Edinburgh Tattoo och var riktigt duktig, medan andra var äldre runda damer som mest dansade för att det var kul. Sångnumren var också av skiftande kvalité, men det var roligt att se hur alla ställde upp och förvaltade sina skotska traditioner.
Vi gick innan programmet var slut eftersom vi var både frusna och trötta. Och i ärlighetens namn är inte säckpipa mitt favoritinstrument...
Fortsättning följer!