På väg söderut 2
Vi slingrade oss ner från Madonna di Campiglio och kom ut på motorvägen. Bitvis var det dimma på Po-slätten, och jag kom ihåg seriekrockarna i "nebbia" som min italienska kollega berättat om med skräck i rösten. Vi tog det lungt och kom in i tunnlarna mot franska gränsen utan missöden. Eftersom det var så tråkigt väder var det inte lönt att ta kustvägen genom Monaco, så vi passerade norr om furstendömet och övernattade åter uppe i bergen.
Denna gång i en liten by som hette Peillon nordost om Monaco. Återigen slingriga vägar i regn och dimma för att hitta fram. Bilderna är på morgonen följande dag då det klarnat upp.
Värdshuset hade två restauranger, en som serverade dagens meny för en rimlig penning, och en gourmetrestaurang med sjurätters lyxig avsmakningsmeny som kostade därefter.
Vi valde den enklare restaurangen. Trots att det var så svalt att jag behövde yllekofta, svettades den kraftigt överviktige kyparen ymnigt genom sin vita skjorta. Han beskrev lyriskt det vi skulle serveras. Varenda ingrediens i huvudrättens kalvgryta redovisades njutningsfullt, liksom hur länge grytan kokats och hur mört och mustigt köttet skulle vara. Och grönsakerna - de var alla plockade i den egna köksträdgården. Så färska och så goda!
Vi beställde en flaska husets röda och högg in på en frasig lök-tarte med sallad som entre. Vid bordet bredvid satt ett par som pratade spanska. De påminde om varandra och mannen såg ut att vara rätt mycket yngre än kvinnan, så jag gissade på mor och son, men sånt vet man aldrig... Hursomhelst frågade mannen efter alkoholfri öl.
- Öl utan alkohol, undrade kyparen bestört. Nej, sånt har vi inte. Men vår öl innehåller bara 5%, det är ju praktiskt taget ingenting!
Mannen höll inte med, och beställde vatten.
I Frankrike förväntas man njuta man av mat och dryck - utan tanke på kalorier eller %-tal. Den utförligt beskrivna kalvgrytan var dock inte riktigt så fantastisk som den utmålats, och den serverades tillsammans med smaklös polenta. Men vinet var utmärkt!
Nästa morgon bar den kurviga lilla vägen åter ner mot motorvägen för vidare färd västerut. När vi lämnat kusten och motorvägen för att ta oss upp i Pyrenéerna blev det dramatiskt. Först nästan ensamma på serpentinvägarna, och sen blev det tvärstopp. I en kurva stod en räddningsbil och en man med röd fana som hindrade vidare uppfärd. Vi stod som bil nummer fem efter stoppet, och när vi stått stilla en stund gick jag ut och tittade. På andra sidan kurvan hade en småbil och en buss krockat, och febril räddningsverksamhet pågick. Brandbilar och ambulanser kom och for, och bakom oss slingrade kön långt ner mot dalen.
Plötsligt släppte de fram några bilar uppifrån, och så vinkade flaggmannen fram vår kö. Bilen bakom vår hann också med, sen fick han tydligen instruktioner i sin walkie-talkie om att stoppa trafiken igen. Vi krypkörde förbi olycksplatsen. Det måste ha varit en rejäl smäll med skadade i båda fordonen. De skadade hade fraktats iväg och nu återstod bara bärgingen. Vi mötte ett par bärgningsbilar då vi kom upp på en otroligt vacker högplatå med fridfullt betande bergskossor. Sedan bar det av vidare uppåt i molnen. Anders körde och jag höll koll på navigationen.
Valet stod mellan en jätteslingrig smal väg eller en tunnel med vägtull. Anders tyckte slingervägen lät kul, men molnen tätnade och sikten var nästan noll. När vi kom fram till beslutspunkten var valet lätt: Slingervägen var stängd, så det blev tunneln.
Snart kom vi in i Andorra , och på första macken vi såg stannade vi och tankade. Eftersom Andorra ligger isolerat var vi lite oroliga att det skulle vara dyrt och besvärligt att få tag på bränsle. Det var precis tvärtom: Jättebilligt jämfört med övriga Europa, och mackar överallt. Hotellet var också oväntat billigt - och bra! Hotellets egen parkering var full, men receptionisten tipsade oss om att stå en timme eller så i ett närliggande parkeringshus, och sen flytta ut på gatan när affärerna stängt. Då var det fri parkering!
Vi åt på hotellet som hade en trerättersmeny med vin till förvånansvärt lågt pris. Allt var gott, men bäst var desserten. Anders tog pannacotta med passionsfrukt och ananas, men jag fick min favorit - chokladfondant. Smaskens!
När vi checkade ut nästa morgon fick vi en liten kasse med två vattenflaskor och en påse godis. Första gången jag fått färdkost då jag checkat ut!
Andorra är verkligen speciellt. Vackert, rent, fina pister, låg brottslighet, trevligt och billigt. Om man är egen företagare som kan jobba på distans är det perfekt. Enda nackdelen är att man nog kan känna sig lite instängd i dalen där husväggarna ibland går parallellt med klippväggarna.
Många hus klättrar utmed bergssidorna både i och utanför huvudstaden. Andorra la Vella är en modern stad med höghus och runt 20.000 invånare. Den huvudsakliga inkomstkällan är turism - och den bidrar vi gärna till flera gånger!
Färden gick vidare nerför bergen och söderut. Innan vi visste ordet av var vi på de fina spanska motorvägarna och kunde gasa på igen.