Aktuella utställningar på Waldemarsudde + vår i Stockholm!
Maj är alltid en hektisk månad - för alla. Själv har jag rest hit och dit och upplevt en massa som jag skulle vilja berätta om. I år har våren varit ovanligt nyckfull, med kyla, isvindar och tätt snöfall blandat med riktigt sommarvarma dagar. På något vis blir det ofta för många saker att göra, men mycket är ju sådant som ger lugn och energi... som exempelvis ett besök på Waldemarsudde!
På Waldemarsudde pågår nu tre utställningar, så det finns goda skäl att ta sig dit. De kända och okända skatterna ur prins Eugens egna samlingar visas bara till början av juni. Där finns fina målningar av prinsen själv och hans vänner, liksom mycket sevärt konsthantverk. De andra två, verk av Skagenkonsnären Marie Kröyer och nutida silversmide, pågår in i september.
Marie Kröyer (f. Triepke, 1867-1940) har uppmärksammats mycket på senare år. Tidigare framställdes hon som den olyckliga konstnärshustrun i skuggan av sina framgångsrika män, som sällan själv fick chans att skapa. Att männen hade både högre status och mera frihet vid förra sekelskiftet är det ingen tvekan om, men Marie Kröyer hann trots allt med mycket - både som målare, formgivare och inredare - och det är hennes skiftande produktion som nu lyfts fram i en separatutställning.
Ovan ett dubbelporträtt tillsammans med förste maken PS Kröyer. De turades om att måla varandra, han målade henne och hon honom. Man ser att de har olika temperament, både då de poserar och då de håller i penseln.
Då Marie Triepke, senare Kröyer, påbörjade sin konstnärliga utbildning fanns inte många alternativ för kvinnor. Konstakademin i Köpenhamn var endast öppen för män, så Marie gick på små privata konstskolor. Till en början fick eleverna mest öva på stilleben, att måla av gipsmodeller och kopiera de stora mästarnas verk, men så småningom fick även kvinnorna teckna efter levande modell. Ett antal exempel finns med, och oftast har modellerna könet sedesamt täckt av ett tygstycke.
En gåta är teckningen ovan, som sägs vara av Marie Triepke men som är signerad Marja Marianiljevna - ingen förklaring ges. Kanske var det ett tillfälligt alias?
Marie Triepke gick bland annat i Bertha Wegmanns Tegne- og Maleskole I Köpenhamn. Bertha Wegmanns fantastiska porträtt har jag skrivit om tidigare, och här har hon förevigat sin då 18-åriga elev Marie Triepke under titeln En ung flicka. Tavlan är otroligt skickligt målad med exakt återgivna detaljer i klädedräkt och lövverk. Dessutom kan man ana modellens personlighet: Ung, förväntansfull, lite blyg men samtidigt stolt över att bli avmålad av sin kända lärarinna. Gå och se själva!
Målningen Pojke med röda öron utförde Marie 1885, samma år som hon själv satt modell för Wegmann. Ett fint porträtt av en allvarlig pojke som nog inte är helt bekväm med situationen. Jag hade för mig att röda öron skulle tyda på att man skämdes eller ljög, men det har jag visst fått om bakfoten. Enligt Google kan öronen bli röda då man är arg, upphetsad eller nervös - eller så är det bara motljus? (PS Kröyers öron är ganska röda i dubbelporträttet också...)
Kontraster mellan ljus och skugga var populärt vid 1800-talets slut, och det finns många olika exempel på fina motiv. I Vy från en dörr ser man ut över den danska slätten från någonslags uthus. En svart höna på väg ut genom dörren mitt i bilden gör tavlan intressantare, liksom den krokiga trädstammen till höger. Vad är det för byggnad egentligen, och vad finns i det ljusa rummet till vänster?
Dramatiken i Marie Kröyers personliga liv har beskrivits både på film och i litteratur. Boken Balladen om Marie fångade min blick då jag var på landet nyligen. Ännu en av alla dessa böcker som jag köpt men ännu inte läst! Kanske blir det av i sommar?
Marie Kröyer förälskade sig i den svenske tonsättaren Hugo Alfvén och flyttade med honom till Dalarna. De gifte sig 1912 och fick en dotter tillsammans.
Redan på Skagen hade Marie Kröyer ägnat mycket tid och kraft åt inredning, och på Alfvéngården i Tällberg stod hon både för idéer, ritningar och praktiskt arbete. Hon inredde också hem åt andra i nationalromantisk stil. Många paralleller med Carl och Karin Larsson i Sundborn och flera andra samtida konstnärspar. (Och viss likhet med vårt gamla kök i Johannesdal...)
Utställningen av silverföremål är ganska liten. Unika smycken och andra föremål av fyra konstnärer ingår. Verk av den experimentelle silversmeden Lars Arby (1933-2002) ställs "i dialog" med alster av tre nutida silversmeder. Jag fastnade speciellt för Caroline Lindholm (f. 1968) som gjort den vackra lövskålen.
Blomsterspaljen (eller vad man ska kalla den) tror jag var av aluminium. Fantastisk idé tycker jag. Alla krukväxter har ju sina mindre frodiga perioder, men med ett metalliskt bladkonstverk är det snyggt i fönstret även om inget blommar. På Waldemarsudde blommade det förstås, med fina passionsblommor. När jag var barn kallades den Kristi Korsblomma, med någon svårbegriplig förklaring om att ståndarna och pistillerna påminde om Jesus på korset. Annorlunda och vacker är den i alla fall. Växten härstammar från Brasilien, finns i olika färger och kan ibland ses i portugisiska trädgårdar som gigantiska slingerväxter på murar och staket. (Frestande att palla passionsfrukter - de är ju så goda!)
Blomsterprakten är en stor del av njutningen vid ett besök på Waldemarsudde. Man får idéer och inspiration, även om det sällan blir av att göra något liknande hemma. Överst tulpanbuketter i Waldemarsuddekrukor av glas under Zorns porträtt av drottning Sophia. Därunder ett arrangemang med olika tulpaner i varsin liten vas, och nederst hyacinter ute vid Carl Milles Triton i brons.
Till kejsarkronor hyser jag hatkärlek. De är oftast orangeröda men finns också i gult, och är riktigt effektfulla om man planterar dem bak i rabatten. Men lukten! Den ogillade jag starkt som barn, och jag försöker fortfarande stänga näsan och dra in så lite luft som möjligt när jag är nära dem.
Trots det har jag envist odlat dem och köpt nya knölar då de gamla tröttnat. Skälet är förstås att kejsarkronan är oöverträffad när det gäller att hålla sorkar, harar och rådjur borta från rabatterna. Jag är inte ensam om att tycka att de stinker!
Enligt nätet var det officiella körsbärsblomsdagen i Stockholm den 28:e april. Då var jag inte i stan, men denna bild är tagen i början av maj, då det också var gott om folk som tog selfies i Kungsträdgården. Eftersom våren var sen kanske det fortfarande finns några blommor kvar?