Spionernas arv av John le Carre’
Efter någon vecka hörde han av sig och berättade att han redan läst ut den, och att han faktiskt tyckte att det var riktigt kul att läsa. Det skulle han fortsätta med. Han hade blivit rekommenderad en bok av John
le Carre’ som han skulle börja läsa - titeln minns jag inte. Jag hade vaga minnen av Spionen som kom in från kylan, som jag tror vi var tvungna att läsa på på gymnasiet ( på engelska?)
I vår port i Stockholm har de snälla grannarna för vana att lämna lästa pocketböcker till den som vill ha. Nu hade jag behov av lätt reselektyr så jag snappade åt mig "Spionernas arv", som enligt omslaget skulle handla om de gamla hjältarna
från det kalla kriget, George Smiley, Alec Leamas och Peter Guillam , fast i nutid. Inte riktigt nutid, eftersom den kom ut redan 2017, men ändå långt efter 1963 då den första boken kom. Sedan dess har det kommit flera böcker och
också gjorts film och TV-serier, jag har för mig att någon av dem också ingick i engelskaundervisningen.
John le Carre’ är pseudonym för David Cornell, som själv varit i "hennes majestäts hemliga tjänst ". Han var född 1931 och gick bort 2020, och hann skriva många spionromaner. Den
sista, Silverview, kom ut efter hans död efter redigering av en av hans söner.
Omslaget är dramatiskt med en eldslåga mot svart bakgrund och författarnamn och titel i silver. Inte förrän jag läst ut boken noterade jag att det är en tulpan som brinner. Mycket passande, efter som en av de kvinnliga agenterna i kontraspionaget
har täcknamnet Tulip.
Bokens huvudperson är Peter Guillam . Han lever ett stilla pensionärsliv i Bretagne då han blir tvungen att åka till London för att redogöra för sin roll i operation Windfall. Denna topphemliga aktion hade till syfte
att vilseleda den Östtyska säkerhetstjänsten Stasi några år efter andra världskriget. Dessvärre var det då också några agenter som miste livet, och deras efterlevande vill utreda hur och varför, ställa de ansvariga till svars och utkräva
skadestånd. Det mesta har sopats under mattan, kodats och krypterats, men många gamla dokument finns kvar att gå igenom. Tillbakablickar blandas med Guillams samvetskval och ånger, samtidigt som han har en brittiskt ironisk distans till det hela.
Det börjar med hur han blir rekryterad till underrättelsetjänsten, "eller Cirkusen som vi ungtuppar sa på den tid som anses vara den gamla och goda." Fast egentligen börjar det ännu tidigare, då hans engelske far av en slump träffade hans franska mor
i badorten Saint-Malo i Bretagne. När kriget bröt ut anmälde sig fadern som frivillig till brittiska krigsministeriet, landsattes fem gånger med fallskärm i Bretagne och lierade sig med franska motståndsgrupper. Så blev han
tillfångatagen av Gestapo och torterad till döds, och "efterlämnade ett arv av osjälvisk offervilja som ingen son kunde matcha".
På omslaget citeras DNs recensent som säger "Satans spännande". På baksidan finns lovord från Sveriges Radios Kulturnytt och SvD. Lite tycker jag allt att de överdriver - visst är det spännande,
men den stora behållningen är hur den åldrade spionen ser tillbaka på sitt liv och sina handlingar. Sättet han uttrycker sig på och hans egna reflektioner, tycker jag är intressantare än handlingen i sig. För när det gäller spionage, desinformation, hemliga maktstrukturer
med skiftande lojaliteter, egennytta och girighet, är ju aldrig något så som det ser ut vid första anblicken. Guillam är desillusionerad, men försöker ändå göra sitt bästa.
Bra, och fortfarande aktuell när Europa rustar på nytt!